Vit medelklass styr trots mångkultursatsning
Snart är folkhemmet mångkulturellt. 2006 ska de offentligt finansierade kulturinstitutionerna satsa extra på mångkultur. Då blir alla nöjda och glada, eller? Nja, institutionerna förblir etniskt svenska och kulturutbudet har fortfarande en tendens att tala om istället för med, enligt forskare som SFT har talat med.
Sverige har förändrats men inte kulturutbudet. Det visar flera statliga utredningar. Därför har de statligt finansierade kulturinstitutionerna fått i uppdrag att under nästa år arbeta med mångkultur. Men vad är mångkultur? Enligt regeringen handlar det om att fler kulturtraditioner än de traditionella svenska och västerländska ska synas i kulturlivet.
Kritikerna motsätter sig begreppet mångkultur som snarare anses vara ett koncept för byråkrater än för kulturarbetare. I mångkulturens anda kan en samisk sång eller en skådespelare med utländsk bakgrund stå för mångfalden medan bakomliggande strukturer förblir intakta.
Att kulturinstitutionernas mångfaldsarbete i stor utsträckning handlar om utbud och publik men lite om organisation framkommer i rapporten Tid för mångfald (Ku 2004/2309/Kr).
- Man gör en utställning om andra kulturer, exempelvis samer, inte i samarbete med samer, säger etnologen Saara Printz-Werner som tillsammans med Oscar Pripp och Emil Plisch kartlagt kulturinstitutionernas mångfaldsarbete. Detta förändrar inte institutionerna, menar hon.
Hon berättar att majoriteten av personer i ledande positioner är tveksamma till kvotering för att öka antalet anställda med utländsk bakgrund. Vidare har mångfaldsarbetet låg prioritet, dålig förankring och saknar krav på uppföljning. Och många av institutionerna saknar en handlingsplan för hur mångfaldsarbete ska bedrivas.
Med andra ord - det är andra åtgärder än förändringar i organisationen som kulturinstitutionerna anser behövas för att öka den kulturella och etniska mångfalden.
Även regeringen betonar vikten av utbud och publik. Något som visar sig i programmet 'Agenda för mångkultur - Programförklaringar och kalendarium för Mångkulturåret 2006'. Det är utbudet som ska förändras. Institutioner ska förlägga uppsättningar i förorter som Rinkeby och Tensta, och bjuda in till samtal om mångfald och kultur. Ytterst lite handlar om vad som ska göras för att förändra institutionerna.
Dramaten har smygstartat mångkulturåret genom att sätta upp Sultanens hemlighet av Tawfiq al Hakim - den första arabiska pjäs som spelas på Dramaten. Skådespelarna Fares Fares och Özz Nüjen medverkar som sultan respektive böneutropare. För Özz Nüjen är det Dramaten-debut men inte för Fares Fares. Han har tidigare medverkat i Dramatens uppsättningar och då spelat människor utan givna kulturella identiteter. 'Jag har aldrig känt mig som en apa förrän i år', sa Fares Fares i en intervju i Dagens Nyheter (13/11). För nu är det snart mångkulturår och då är Fares Fares i första hand invandrare.
Trots att pjäsen är skriven av en arabisk författare och regissören Eva Bergman har erfarenhet av att arbeta interkulturellt - för tre år sedan regisserade hon En midsommarnattsdröm i Alexandria med egyptier, marockaner, jordanier, palestinier och libaneser - är det inte helt ointressant att fråga sig varför exempelvis inte Börje Ahlstedt spelar sultanen och Fares Fares istället medverkar i Neil Armstrong var aldrig på månen. För det säger någonting om hur tillsättningen av roller görs. Det handlar om makt, struktur och vilja.
- Min förhoppning är att mångkulturåret kommer att göra skillnad. Viljan finns men det är mycket snack och lite verkstad. Jag ser samma mekanismer som vid genusarbete. Det handlar om sega välrotade mönster som ska förändras, säger Saara Printz-Werner.
Att endast sex till åtta procent av ledande personer på de statliga kulturinstitutionerna har utländsk bakgrund - varav bara en till två procent har sitt ursprung utanför västvärlden - har inte gått regeringen förbi. Och att ändra på detta ingår också i mångkulturårets arbete. En aspekt som projektets nationella samordnare Yvonne Rock tagit fasta på.
- Kulturens strukturer måste granskas och förändras för att mångkulturåret ska bli ett bestående och långsiktigt projekt. Hur ser styrelserna ut? Genom vems ögon betraktas världen? Vem är subjektet? Svaret är ofta den vita manliga heterosexuella medelklassen, säger hon.
Yvonne Rock har ett förflutet som chef, dels på Västanå Teater i Värmland, dels på Judiska Teatern i Stockholm, en teater hon också var initiativtagare till. Dessutom har hon arbetat i en rad projekt med fokus på demokrati och mångfald.
Förutom kritiken mot begreppet mångkultur har även regeringens sparsamma finansiering på endast 3 miljoner kronor mötts av mothugg. Som jämförelse fick exempelvis Designåret i år 65 miljoner kronor. Men både Yvonne Rock och
Saara Printz-Werner ser att det kan finnas ett syfte med detta. De menar att de statliga institutionerna ska arbeta med mångfald inom ramen för sin fasta verksamhet.
- Extra pengar ökar risken för tillfälliga festivalliknande jippon, säger Yvonne Rock.
Något som Saara Printz-Werner håller med om.
- Det behövs mer än ett fokus-år för att mångkultur på allvar ska införlivas i de statligt finansierade institutionerna. Det behövs utbildning, preciserade mångfaldsmål och rapporteringskrav. Och för de institutioner som inte uppfyller detta skulle man kunna tänka sig minskat finansiellt stöd.
Frågan om 2006 blir en väckarklocka för kulturinstitutionerna eller en engångsflört återstår att besvara. För vad är mångkulturåret, egentligen?
- Ett luftslott byggt av skitnödiga ministrar som borde börja med sina departement och institutioner istället, svarar Özz Nüjen.
Mångkulturåret 2006
* Alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet ska öka.
* Samspel mellan olika kulturtraditioner ska skapas.
* Kulturutbudet under 2006 och därefter ska generellt vara mångfacetterat och i större utsträckning än i dag aktualisera andra kulturuttryck än det traditionellt svenska eller västerländska.
* Mångkulturåret ska inspirera statligt finansierade kulturverksamheters mångfaldsarbete vad gäller att spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige.
* Andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kulturadministratörer med utomsvensk eller minoritetsbakgrund ska successivt utgöra en större andel av de yrkesmässigt verksamma inom hela det offentligfinansierade kulturlivet.

