Den hyllade franska dokumentärfilmaren Yamina Benguigui säger att invandrarna gjorde enorma insatser i återuppbyggnaden av Frankrike efter andra världskriget.

Benguigui, som har algeriska rötter, påpekar att invandrarna och deras barn även offrat sina liv för landet. Under både första och andra världskriget dödades mängder av soldater från Frankrikes kolonier i kampen för landets frihet, påpekar hon. I förra veckan undertecknade hon en gemensam uppmaning från hundratals kvinnor av afrikanskt ursprung där man uppmanar till ett slut på de kravaller som skakat Frankrike under de senaste veckorna.

Det öppna brevet vänder sig både till de fattiga invandrarungdomar som deltagit i kravallerna, men också till landets politiker. I brevet beskrivs upploppen som ett skrik av hopplöshet från de ungdomar som drabbats så hårt av arbetslöshet och segregation.

Enligt inofficiella bedömningar så stod den invandrade franska arbetskraften mellan 1945 och fram till 1975 för upp till en tredjedel av landets industriella produktion. Frankrike hade inte varit den ekonomiska och militära makt man är i dag om det inte vore för flera generationer av invandrare.

Men allt kan inte mätas i siffror.

Det är svårt att tänka sig dagens franska populärmusik utan Charles Aznavour, en 85-årig sångare med armeniskt ursprung. Eller fransk fotboll utan Michel Platini, vars föräldrar kom från Italien och Zinedine Zidane, vars föräldrar föddes i Algeriet.

Detsamma gäller fransk teater och film. Utan Yamina Benguigui skulle kanske den franska allmänheten inte känna till att tusentals barn till invandrare är uteslutna från landets arbetsmarknad enbart på grund av deras ursprung.

Hennes dokumentärfilm Le Plafond de Verre från förra året berättade om hundratals invandrarungdomars jakt på arbeten. Många levde upp till kvalifikationskraven, men fick trots det nobben.

- Det var som en osynlig gräns stoppade dem från att ta sig in på arbetsmarknaden, säger Benguigui.

Vissa av ungdomarna skickade två olika jobbansökningar. En under eget namn och med sin riktiga hemadress, och en annan undertecknad med ett 'franskt' namn och en adress i mer respekterade kvarter. De riktiga ansökningarna ignorerades, medan de fejkade alltid besvarades.

- Det är ett system som liknar apartheid, säger Benguigui.