Så långt allt gott. Publiken har återintagit arenorna, målen trillar in som aldrig förr och spelarna verkar nöjda.

Ändå höjs röster av missnöje - från svenskt håll. Hos flera av landets mer namnkunniga sportskribenter är det just avsaknaden av handgemäng som verkar oroa mest. Hockey är väl ändå en fysisk sport där tacklingar och tuffa närkamper hör hemma. Vill man bara ha teknisk underhållning finns ju bordtennis. Eller?

Jag tror att det är ganska enkelt. Ishockey är av tradition ett mycket maskulint territorium. Denna bild upprätthålls inte minst av medierna själva. Kvällstidningarna tävlar om att utse elitseriens 'bäste slagskämpe' och Börje Salmings sammanlagda antal stygn i ansiktet är lika elementär statistisk kunskap som hans samlade poängskörd. Minst.

När andra idrottare blir Unicef-ambassadörer och sommarvärdar på P1, porträtteras hockeyspelare som explosiva kraftpaket, med blåtiror och en prilla under läppen som klassiska attribut.

Är då elitseriens busar en medial skapelse, eller finns det en bördig grogrund för denna renodlade grabbighet runtom i landets ishallar? Svårt att svara på. Jag misstänker att verkligheten och medierna föder varandra.

En sak står i alla fall klar. Förutom turbulensen kring förra vinterns våldtäktsanklagelser mot tre landslagsspelare, har lite gjorts för att ifrågasätta denna kompakta machokultur. Istället hålls bilden av ishockey som en testosteronstinn kraftmätning intakt.

Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Aftonbladets Lasse Anrell varnar för att snäll-NHL börjar se ut som damhockey. Kanske har han rätt. I så fall är det hög tid att dra i handbromsen. För när publiken inser detta kommer den garanterat att försvinna.