För arbetet med mäns våld mot kvinnor var 1999 ett revolutionerande år. Då introducerades ett nytt brott i brottsbalken - kvinnofridskränkning. Detta var ett led i kvinnofridspolitiken som skulle markera och synliggöra det ansvar samhället har att motverka våld mot kvinnor.

Men arbetet har misslyckats på många punkter. Något som framkommer i den två år gamla statliga utredningen Slag i luften. En utredning om myndigheter, mans- våld och makt, vars syfte var att utvärdera hur väl kvinnofridspoliti-ken integrerats i myndigheters arbete. För att åtgärda bristerna förordar utredningen en hårddragning av könsmaktsperspektivet, då andra faktorer sätter käppar i hjulet för arbetet med mäns våld mot kvinnor.

Åsa Eldén ledde utredningen och var också en av deltagarna i konferensens paneldebatt om kvinnofrids-politiken. Inbjuden var även Petra Ulmanen, sekreterare för den nyligen utgivna jämställdhetspolitiska utred-ningen Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken mot nya mål.

Medan Åsa Eldén gavs en femtio minuter lång inledning, fick de andra paneldeltagarna hålla till godo med tio minuter var. Hon pekade ut ett antal forskare, journalister, utredare och tjänstemän som feministiska bakåtsträvare som försvårar en implementering av könsmaktsperspektivet. Hon menade att dessa feminister visat sina rätta ansikten i debatten som följt i kölvattnet efter dokumentären Könskriget, där de lånat sina röster till antifeministiska rörelser.

En av dem som pekades ut var Petra Ulmanen, som tvingades lägga sina inledande tio minuter på att försvara den jämställdhetspolitiska utredningen som hon menar inte har del i någon feministisk backlash. Hon vidhöll att hänsyn måste tas till andra maktordningar, exempelvis baserade på klass, sexualitet eller etnicitet. Detta för att nå en förståelse av kvinnors olika underordningar.

Petra Ulmanen sa att 'könsmakts-perspektivet kan inte vara den enda förklaringsmodellen. Det är varken rimligt eller hederligt. Man måste våga se skillnaderna och erkänna komplexiteten'.

Under konferensen blev det tydligt att ett klimat som genomsyras av en allmän och medial feministisk backlash lett till att fiender söks bland vänner. När paneldebatten närmade sig slutet önskade någon i publiken kommentera. Men när hon kritiserade Åsa Eldéns inledningstal och arrangörernas upplägg tystades hon ner - av stora delar av publiken såväl som av arrangörerna.

Konferensens avslut fick dess inledning att kännas långt borta. I sitt öppningstal efterlyste Jonas Liliequist, ordförande för Nordiska ministerrådets forskningsprogram om kön och våld, studier som nyanserar bilden av våld genom att omfatta fler aspekter och kontexter.

Men vem ska bedriva denna forskning när alla studier som inte fokuserar på könsmaktsperspektivet pekas ut som antifeministiska?