FOTBOLL I veckan sparkade sig det svenska fotbollslandslaget till VM-slutspelet i Tyskland nästa sommar. Ingenstans kunde man läsa att det var herrarna som tagit sig vidare. I svensk fotboll har vi ett landslag och ett damlandslag. Det senare har ofta fått kämpa i rejäl motvind. Jennifer Wegerup är journalist och författare till Damelvan - pionjärerna, dramatiken och guldåren. Boken, som är ett porträtt av svensk damfotboll, presenterade hon på Bokmässan i Göteborg. Hon menar att den grundläggande synen på fotboll som en rå och maskulin sport har gjort att damfotbollen alltid satts på undantag.

- Inom skolgymnastiken fanns det tidigare en idé om att pojkar hade ett inneboende behov av fysisk ansträngning. Flickor skulle utveckla graciösa rörelsemönster, men ansågs sakna tävlingsinstinkt.

Hon menar att damfotbollen och kvinnokampen i ett historiskt perspektiv på många sätt gått hand i hand. Samtidigt som man kring det förra sekelskiftet organiserade sig i kampen för kvinnlig rösträtt, bildades de första sportförbunden för kvinnor.

- Att föda barn och behaga mannen var inte längre det enda den kvinnliga kroppen dög till. Det fanns en stark vilja att använda den för eget nöje, säger Wegerup som till vardags är sportjournalist på Aftonbladet.

Hon har i många år följt svensk damfotboll på nära håll och efter VM-silvret 2003 i USA tyckte hon att det var dags att summera sina erfarenheter.

- Det var ett bra läge. Damfotbollen hade blivit relativt stor och helt plötsligt kommersiellt intressant. Det krävdes för att ett bokförlag skulle nappa på idén. Jag tycker att det är en viktig bok, även om jag visste från början att den inte skulle sälja i någon gigantisk upplaga.

I boken blandas historiska tillbakablickar med porträtt av de senaste årens fixstjärnor inom svensk damfotboll. Förutsättningarna för spelarna har förändrats, den äldsta av de intervjuade är 87 år gammal och spelade fotboll i långkjol på 1930-talet, men mycket är också detsamma. Wegerup menar att alla fotbollstjejer har fått ta kritik från oförstående i omgivningen, men det som är gemensamt för damfotbollsspelare i alla tider är att de vägrat ge sig. Att kärleken till fotbollen är det viktigaste.

Med egen spelarbakgrund på elitnivå delar hon många erfarenheter med kvinnorna i boken.

- Jag känner igen allt: klubben har inga resurser till tjejlaget, man får dåliga träningstider och herrlagens gamla matchtröjor att spela i.

Omständigheterna i Sverige är ändå bättre än på många andra håll. I länder som England och Italien, där herrfotbollen är enormt stor, finns knappt någon bevakning av damfotboll alls.

- Man kan inte heller lägga hela skulden på medierna. De speglar samtiden och allmänhetens intresse. När resultaten kommer ökar täckningen i pressen också, säger Wegerup och pekar på VM-silvret 2003 då rapporteringen på sportredaktionerna var rekordstor.

Trots att damfotbollen ofta utsätts för mer eller mindre regelrätt könsförtryck tycker hon att medvetenheten om detta hos spelarna är ganska liten i dag.

- Det var annorlunda med Pia Sundhage och Anette Börjesson, som var riktiga pionjärer. De var otroligt medvetna om vad de slogs för. Nu är landslagspelarna 'tjejiga' på ett helt annat sätt.

Wegerup menar att det finns en risk i sig i att damfotbollen accepteras allt mer just för att spelarna i dag ses som mindre manhaftiga än tidigare generationer.

Trots det ökande intresset för damlandslaget har de allsvenska lagen alltjämt svårt att locka publik. Något som kanske kan ändras när det gamla storlaget Jitex från Mölndal åter finns med i den högsta divisionen?

- Jag tycker det är jätteroligt för Jitex. För att få publik handlar mycket om att laget har profiler. Jag hoppas att det finns spelare som kommer att sticka ut hakan och ges plats i media.