Men ingen känsla för stil. Har alltid trott att Linton Kwesi Johnson bär stilrena kostymer. Men bilderna jag sett måste ha varit svartvita. För kavajen är snygg - om den inte vore ljusblå åt mintgrönhållet. Och nog kan en röd slips vara på sin plats, men inte till den där kavajen, och inte till blekrödorange skjorta. Med röd tröja över. Mörkblå skjorta och bruna skor. Hatten är det inget fel på.

Utöver det får jag allt jag begär av Linton Kwesi Johnson, aka LKJ, på Världskulturmuseet.

Poesin lär oss vett och huvudmat inför revolutionen. LKJ är socialist, skolad av Svarta pantrarna i Storbritannien.

Annars brukar där vara dub. Som jag dansar till så jag skulle ha kunnat missa budskapet om inte den där dubbelskivan Independant Intavenshan snurrat så många gånger i min CD-spelare.

Utan duben, nu när Linton bara läser, kryllar bilderna in kristallklara.

Där är avsked till hans sjuke pappa som bodde ensam i Kingston när frun och han skiljde sig. Där är rebeller som fryser medan LPn med James Brown skriar för sig själv inomhus. Där är May Ayim. Hans vän, poet och feministisk antirasistisk aktivist i Tyskland, som tog sitt liv. Där är klassikerna, men inte Fite dem back; första låten av Linton Kwesi Johnson som jag hörde på min kompis pappas kassettband. Inte hade vi en aning om vem som sjöng. Eller snarare föreläste.

Men så hade Brand en artikel om den store dubpoeten och när vi läste den var vi på Hultsfred där LKJ också var. Rusade till scenen och gillade vad vi såg.

Mellan dikterna berättar han om mentorer, vänner och sjuka engelska rasistlagar.

Så mycket har han på hjärtat att han inte ens har tid med våra applåder mellan dikterna.

- Jag älskar era applåder, men vi har mycket vi ska hinna med.

Han tittar på klockan. Bläddrar i boken.

- Spara dem till slutet, ok?

Tack professor Kwesi Johnson för föreläsningen.