Inte heller regissören Susan Taslimi lyckas vända spelet utåt mot publiken, det sker endast i Ausonius (Eric Ericsson) kyligt avfattade monologer. Ohlsson har valt att låta ett par intervjuare guida oss genom valda delar av Tamas dokumentära intervjuer, ett grepp som bara bidrar till att än mer stänga in spelet på Studions scen.

Första scenens monolog visar en betydligt mer öppen attityd. Boris Glibusic som spelar den av Lasermannen mördade iraniern; vinner med avspänd och

taggad energi omedelbar publikrespons. I övrigt byggs mördarens omvärld upp av idel mer praktiska än meningsbärande dubbleringar. Ausonius som föddes med namnet Wolfgang Müller ses i korta blinkar från barndomen med grannen, brodern och en skolkamrat, alla spelade av Peter Melin.

Lasse Pierrou spelar både Wolfgangs och skolkamratens pappa och därtill Ian Wachtmeister. Intervjuarna Hanna Bogren och Roberto Gonzales söker i samtal med modern Hilde (Mariann Rudberg), brodern och psykiatern Magda (Anna Bjelkerud), fånga gärningsmannens bevekelsegrunder. Scenerna lyckas dock inte alstra lika fokuserad energi som den litterära förlagan, Tamas bok, vars massivt sammanställda infallsvinklar ger en avsevärt mycket mer genomgripande bild av såväl personen John Ausonius som av tidens tongångar.

Men även om jag på Studion aldrig känner gevärets röda laserpunkt mot huden så bjuder Susan Taslimis regi ändå på ett par ljuspunkter. Två scener tangerar faktiskt än idag en riskabel demokratisk gräns. I en intervjuscen visar Ian Wachtmeister jovialiskt skämtande, spelad av Lasse Pierrou, en underliggande rasism inlindad in i så mjuk bomull att argumentens skärpa nästan osynliggjorts.

I en därpå följande monolog låter sig Glibusics mördade invandrare (med ett svart kryss över t-shirtens hjärtpunkt), tryggt reflekterande invaggas i Ny Demokratis milt uttryckt diskutabla värdegrund. Scenerna blir både tydliga och övertydliga utan att egentligen vara särskilt drabbande. Men de ställer rätt obehagliga frågor om hur långt borta eller nära vi i dag befinner oss i förhållande till nittiotalets eskalerande främlingsfientlighet.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.