• Bilder från Den Goda människan i Sezuan
Göteborgs Fria

Den goda människan i Sezuan

Masthuggsteaterns regissör Rolf Sossna följer Bertolt Brechts, av översättarna varsamt moderniserade, ursprungstext Den goda människan i Sezuan lika troget som Teater UNO: s Man som Man är den otrogen. Råger Johansson har gjort scenografin till båda, Olle Skalare har ljussatt dem men trots att pjäsernas miljöer inte saknar likheter (Indien och Kina) är det inte mycket som formmässigt förenar, mer än föreställningarnas gemensamt skallande rop efter en fördjupad mänsklig solidaritet.

Pjäshandlingen uppstår när tre gudar nedstiger till jorden och ur samtalet med vattenförsäljaren Wang lyckas finna en god människa att följa, den prostituerade unga kvinnan Shen Te. Hon erbjuder dem rum för natten, de betalar henne så bra att hon kan köpa en tobaksaffär. Men svårigheterna att vara så god som hon önskar bara ökar i konflikt med snikna hyresvärdar, välvilliga men tvetydiga affärsmän och fattiga grannar.

När hon förälskar sig i den unge flygaren, Yang Sun, och genom lån finansierar hans drömmar tvingas hon till slut skapa sin raka motsats i en kusin, den kylige affärsmannen Shui Ta. Iklädd mask och grå kostym försöker hon hålla ihop det känslomässiga och ekonomiska livet för att med klokhet på sikt söka förena kärlekens irrvägar.

Sossnas uppsättning är brett anlagd, rolig och kärleksfull långt in i enskilda detaljer. Ett djupt dike med gråsmutsigt vatten skiljer scenrummet från salongen och ger rejält spelrum innanför en orientalisk ram av bambu i broar och komplext byggda pelarväggar. En vridscen skruvar effektivt fram Brechts kärva moralitet genom en mångfald av möten, lyhört ackompanjerade av Martin Nilssons slagverksrytmer från scenens sida. Här återfinns verkligen inte mycket av dramatikerns föreskrivna förfrämligande realism; snarare fylls scenens rum av människor vars fram - och baksidor inbjuder till igenkännande varma skratt.

Maria Grahn, Per Johansson, Niclas Fransson, Hans Brorson och Helén Jonsson stöttar med finessrikt ensemblespel Åsa Nordin Karlssons raka och innerliga tolkning av Shen Te och hennes drivande manlige motsvarighet. Rolf Sossnas uppsättning är sprudlande vital och oavbrutet underhållande i en skickligt förtätad mix mellan kinesisk knapphet och mångbottnad mänsklig utlevelse. Maria Grahn och Per Johansson lyckas med sina humoristiskt gestaltade tolkningar förhöja speltemperaturen åtskilligt. Det gör också Niclas Fransson i en vacker dubblering mellan en av gudarna och den charmigt svekfulle flygaren Yang Sun. Med rörande styrka lyfter skådespelaren nästan filmiskt fram ansiktets finstilta nyanser i spelet mellan rollens uppriktiga kärlek och dess småningom alltmer lögnaktigt förvridna drag.

Men det är en ren fröjd att se Per Johansson som den förälskade barberaren Shu Fu; skådespelarens milda bjudande timing öppnar rollen och släpper i ett magiskt ögonblick in oss i figurens sneda världsbild. Maria Grahn förmedlar något liknande i fyra fantasifullt skildrade blodfullt komiska kvinnoroller, inte minst som den lätt bedagade Fru Shin.

Dessa utsökta skådespelarinsatser förmedlar, tillsammans med det förenklade, väl sammanhållna spelet mellan vattenförsäljare och matthandlerskor, snickare och arbetslösa, en väsentlig del av föreställningens grundläggande tes, att mellan viljan till godhet och dess förverkligande också visa på de förbindelser som sammanflätar vars och ens personliga öde med samhället i stort.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen

Fakta: 

Den goda människan i Sezuan
Scen: Masthuggsteatern
Pjäs: Den goda människan i Sezuan av Bertolt Brecht Översättning: Tomas Forser, Jan Mark, Peter
Oskarsson Bearbetning, regi: Rolf Sossna
Scenografi: Råger Johansson Kostym: Brita
Bahlenberg
Musik: Per Störby
Mask: Gunnar Lundgren Masker: Torbjörn Alström
Ljus:
Olle Skalare
Dramaturg: Kristina Ros
I rollerna: Åsa BodinKarlsson, Hans Brorson,
Niclas Fransson, Maria Grahn, Per Johansson, Helén Jonsson, Martin Nilsson

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu