Det är inte första gången som Teater UNO tar sig an Brecht och på sitt helt egna vis omtolkar hans hävdvunna spelsätt. Förra gången skedde det på åttiotalet i en pedagogiskt mycket effektivt gestaltad latinamerikansk Kritcirkel. Nu kastar sig gruppen med kraft mot de politiskt döddämpade dörrar som har slutits kring USA: s ockupation av Irak.

Pjäsen handlar om packaren Galy Gay som, på väg att handla fisk till middagen med hustrun, möter två soldater i en patrull som förlorat en medlem. Med hjälp av ett antal pilsner på änkan Begbicks bar övertalar de Gay att under en uppställning rädda patrullens ansikte inför en fruktad kommendant.

Via ett finurligt skiftande av identitetspapper mellan den försvunne Jeraiah Jip och Galy Gay, tvingas denne med allt hårdare medel in på den förres plats och vips sitter han på tåget med invasionstrupperna genom Kina på väg mot Tibet. Det hör till saken att handlingen i Brechts Man som Man ursprungligen utspelades under brittiska, och förment törstiga, irländares angreppskrig mot Indien.

Även om Teater UNO: s utmanande speluttryck inte kan sägas påminna särskilt mycket om Brechtspelets traditionellt stiliserade realism så finns denna ändå starkt närvarande i både scenerier och scenbild och kanske inte minst i ljussättningen. För att vara UNO spelar gruppen ovanligt "teatral" teater, bortsett från deras sedvanligt nerviga inledningsscen i foajén; pjäsens allegoriska form ställer sig i vägen för teaterns omtalade konfronterande publikinteraktion.

Spelet på huvudscenen dominerar, interfolierat av kommenterande sidoscener i koncentrerad kabaréljussättning. Björn Holmudds musik, spelad av honom själv på gitarr eller bandad, skapar mer ett slags dröjande tidsstämning snarare än att den understödjer handlingen. Scenografin, brechtskt minimaliserad, med ljusa, effektivt kombinerade trälådor, lyckas tillsammans med soldaternas kakiuniformer och med enstaka färgklickar i övriga kostymer smälta samman bilden av kolonialismens tid med nuets amerikanska förtecken.

Staffan Nattsén låter sin eftergivne Galy Gay sakta med säkert införlivas i en annan framtid än vad som väntat honom om han levererat sin fisk. Spelets dubbleringar innehåller tänkvärda poänger; Lena Dahlén spelar både Gays hustru och änkan Begbick; den förra lika mild som den senare är förslagen. Björn Holmudd spelar både den försupne och försvunne soldaten Jeraiah Jip och dennes raka motsats, patrullens blodtörstige kommendant. Medan Åsa Eek Engquist iklär sig rollen som evigt menig soldat utgör Carl Harlén med sin drogade, neurotiskt krigsskadade människospillra ett ständigt oförutsägbart orosmoment.

UNO: s föreställning ställer den uppfordrande frågan om hur det är möjligt för en människa att så totalt avsäga sig rätten att stå upp för det enkla solidariska livets grundläggande värden. Samtidigt sker detsamma här och nu, i det pågående, mitt framför våra ögon.

Galy Gay lyckas inte erövra makten över sitt liv som enrollerad i de amerikanska ockupationsstyrkorna, istället förlorar han bara mer och mer av sitt människovärde medan han skjuter flyktinglägren i stycken.

Ändå sitter vi, var och en i våra enskilda roller, som passiva åskådare tillsammans med invasionens framryckande soldater i gradängens trupptågtransport, på väg allt djupare inåt i en ständigt expanderande brutal erövring av världens allt färre oljerika territorier.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.