Tony Oursler är född i Kalifornien men numera bosatt i New York. Han har använt sig av video i sitt konstnärliga skapande sedan slutet av 70-talet. Många menar att han var den förste som gick utanför tv-skärmens fyrkantiga gränser när han i början av 90-talet började projicera videofilmer på föremål i utställningsrummet. Huruvida han var först låter jag vara osagt, men han tillhör utan tvekan en av pionjärerna som utvecklat videomediet. Inte minst på grund av att han med sin speciella teknik har kombinerat video med skulptur.

Oursler projicerar ofta ett videofilmat, verkligt ansikte på dockor eller andra föremål. Videoprojektionen levandegör det döda föremålet och skapar en märklig känsla av att möta en mänsklig varelse som ändå inte finns där. Figurerna som han på detta sätt skapar befinner sig ofta i affektiva tillstånd. De talar skriker eller påkallar på annat sätt betraktarens uppmärksamhet. Känsloregistret som spelas upp innehåller allt ifrån uppsluppen extas och hysteri till kvalfyllda nödrop och ilska. En av dockorna i verket System for Dramatic Feedback skriker oavbrutet: 'Oh, no! Oh, no! Oh, no!' Rösten är gäll och ängslig, som om den var vittne till en fasansfull händelse. I dockans ansikte syns skräck. Oursler lyckas med en kombination av teknisk och psykologisk projektion locka fram betraktarens empati.

Genom sin familj kom han tidigt i kontakt med en levande berättartradition. Nästan alla är berättare i någon form. Fadern var redaktör på The Readers Digest och även utgivare av en tidskrift med temat änglar. Hans farmor och farfar skrev religiösa mysterier och barnböcker. Farmodern var dessutom framgångsrik manusförfattare till flera Hollywood-filmer. Intresset för att berätta fanns med genom hela hans uppväxt. Parallellt löpte den amerikanska populärkulturens influenser.

Ett grundläggande tema som återkommer i hans verk är kritiken mot mediesamhället. Oursler menar att media och populärkultur har en spegeleffekt i skapandet av människans självbild. En av drivkrafterna i hans konstnärskap är att undersöka mediernas påverkan och effekter på det mänskliga psyket. Enligt statistiken så tittar den amerikanske invånaren mera på tv än någon annan aktivitet bortsett från att sova. Det är en total kollaps av varje form av mänsklig relation anser Oursler och frågar sig vad som händer när ett ständigt umgänge med populärkulturens stereotypa persongalleri får ersätta mänskliga möten. Kanske utgör, för vissa människor, interaktionen med tv:n ett nytt psykologiskt gränsland. Det är i så fall det som Oursler visualiserar i flera av sina videoinstallationer.

Under hösten 2002 såg jag Ourslers installation Station på Magasin 3 i Stockholm. Temat var televisionen. Ett utmärkande drag i hans konstnärskap är det ofta förekommande inslaget av humor, vilket blev tydligt när jag såg videoskulpturen Caricature. Den består av två gigantiska ögon och en jättelik mun. Med den lyckas han att visualisera populärkulturens och televisionens ansikte. Rent visuellt finns likheter med Disney-figurerna vars ansikten ofta saknar detaljer och endast består av ögon, näsa och mun. Caricature tjattrar oavbrutet och ömsom lockar, förför och pockar på uppmärksamhet. Lika påträngande som en dammsugarförsäljare som pratar sig in i vårt vardagsrum är denna figur i sin uppsluppna extas: 'Give us a smile! Can you smile? Don´t go away!' Rösten är uppfordrande och kräver uppmärksamhet.

Denna forcerade figur får mig att tänka på MTV:s i det närmaste hysteriskt pladdrande presentatörer som pratar oavbrutet med en överdriven mimik. Precis som Caricature ger de intryck av att inte riskera en sekunds tystnad för att eventuellt förlora betraktarens uppmärksamhet.

Med Caricature lyckas Oursler fånga betraktaren. Jag blir stående en lång stund framför den märkliga figuren. Funderar på varför den är så fängslande. Kanske har det med dess position som både levande och död att göra. På något sätt för mänsklig för att vara inbillad. Samtidigt för befriad från sin kropp för att vara mänsklig. En kuslig blandning.