Den berömda kärlekshistorien mellan Faust och Margareta är också en skildring av en människa vars strävan och sökande efter allt vidare kunskap för honom till ett kontrakt med Djävulen. Han väljer att kringgå Gud och givna grundförutsättningar för att söka omfatta alltmer. Faust kan betraktas både som en sökare och som en människa som i sin helhetssträvan, likt en Dante gått vilse i livsvandringens mörka skog.

Tamauers iscensättning finner hans like i tidens narcissistiska kändissträvan. Men Fausts kamp går också över lik, inte minst Margaretas.

Regissören Anders Friberg har tidigare under åren bland annat satt upp pjäser av storheter som Beckett och Rilke, Koltès, Jean Cocteau och Arthur Miller, och även tagit det djärva språnget över till den svenske dramatikern Staffan Göthe så Faust känns som en logisk fortsättning.

Tamauers förhållningssätt till klassikerna har alltid andats ett slags lekfull lätthet och så är fallet, på gott och ont, också här. Det är med all säkerhet inte endast kostnadsskäl som styrt valet att spela just Viktor Rydbergs översättning; Fribergs regi utnyttjar till fullo anakronismernas egenvärde.

Goethe underströk gärna att huvudpersonen Faust skulle hysa Mefistofeles som en del av sina egenskaper och att man snarare borde betrakta den senare som en symbol för det djävulska. Det är faktiskt Faust som från början önskar hans tjänster. Ondskans möjlighet är då redan inbyggd i Faust, istället för att han av den lede inleds i frestelse. Friberg väljer ändå den lättare väg som gör Mefistofeles, med Jan Ericsons auktoritativt spelade, infamt lismande fanskap, till en person i sig, ett val som alltså något bidrar till att försvaga Faustrollen.

Men Peter Zell äger som Faust sådan emfatisk friskhet i spelet att invändningar av detta slag faller av sig själva. Zells behandling av Rydbergs vers är inget mindre än helt excellent. Därtill spelar man en förkortad version av pjäsens Förspel på teatern och låter här Skämtaren, Direktören och Skalden så taktfast deklamera versen att första scenen sedan nästan lyfter av sig självt. Bearbetningens kortningar har också lyckats bevara alla nödvändiga och centrala psykologiska vändningar; det går som på räls under tre häftiga handlingsmättade timmar.

Hagateaterns scen, ursprungligen biograf, är inte särskilt djup vilket ofta orsakat problem för scenografer. Torben Kulin har så framgångsrikt trollat med rummets främre del att en mycket spelbar djupled uppstått. Utvikbara glasväggar bygger hastigt och ofta också lustigt nya suggestiva spelplatser, som trädgårdens trånande möte mellan Faust och Margareta. Kvinnorollerna är till en början en aning vagt tecknade men det tar sig rejält efter hand.

Sällan har man väl sett Djävulen så träffsäkert tecknad; Jan Ericsons imposanta rödsvarta cirkusdomptör smäller inte med någon piska, de betvingande rappen måttas genomgående i replikernas underskruv. Men i Fribergs inte så litet ironiska, lätt moderniserade version hade en Margareta (Sara Klingvall) med litet mer färg på kinderna utan tvekan suttit bra mycket bättre än det lättfångade våp som Goethes kåtbock Faust helt hänsynslöst tillåts dumpa.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.