På ett gammalt kasernområde i Göteborg väntar två veteraner på att arrangera mästerskapet. Men de stressar inte upp sig.

De har, så att säga, varit med förr.

Kvibergsområdet i Göteborg är ett gammalt kasernområde med millitära anor tillbaka till artonhundratalet. På senare år har det blivit ett litet idrottscentrum, med fotbollsplaner och klätterhallar istället för baracker och exercisfält.

Lite avsides ligger en relativt nybyggd bordtennishall – Dunrosshallen. Den här kvällen sitter Kaj Andersson där och planerar för framtiden.

– Håller jag på två år till som jag har tänkt, då har jag deltagit i 40 SM. Jag tror det är unikt i Sverige. Det kan inte vara någon annan som har gjort det.

Kaj är unik på många sätt. Han är ”en av idioterna som varit med från starten”, skrockar han belåtet när han ska berätta om hur 3V (V:en står för Vi Vill Vidare) bildades. Det var hans far som från början drog igång verksamheten, 1963. Sex år senare spelades de första SM-tävlingarna i handikappingis. Kaj var med då, som han har varit varje år utom ett sedan dess.

– Du kommer aldrig ikapp mig, säger Kaj Andersson belåtet till sin partner på andra sidan pingisbordet.

Mannen han pratar med heter Jörgen Anderson och är den andra klubbledaren på plats i kväll. Jörgen Anderson tillhör också ”idioterna”, som Kaj säger. Hans pappa var också med den där gången 1963. Men på SM den här gången är Jörgen inte med vid borden.

– Jag är tävlingsansvarig den här vändan. Ska sitta i sekretariatet och hålla koll på datorn. Men jag kommer bli rätt besviken om vi inte kommer hem med några medaljer ändå.

3V är en av Sveriges äldsta klubbar för handikappingis. Kaj och Jörgen överlägger lite men kan egentligen bara komma fram till två äldre föreningar i landet. Den här helgen står man som arrangör för SM, där femton olika klubbar från hela Sverige ska göra upp om medaljerna. 3V skickar själva tio spelare till tävlingen.

Handikappingis spelas med vanlig utrustning. De tävlande sorteras in i tio olika klasser: fem för sittande, fem för stående, där man klassas utefter förmåga till rörlighet. Sittande i den högsta klassen har extremt begränsad rörlighet i samtliga delar av kroppen; stående i den lägsta kan ibland endast sakna en hand eller en fot. Den begränsade rörelsefriheten gör att handikappade pingisspelare tvingas tänka i andra banor än att leva på snabbhet och styrka.

– Man får en större taktisk förståelse tidigt. Det går inte att försöka dra upp tempot, för man hinner inte med. Handikappade spelare kan tävla och vinna mot ej funktionshindrade eftersom vi väldigt tidigt får lära oss att placera bollen och spela med insidan av skallen, säger Jörgen Anderson.

– Man får vara lite jävlig, på ren svenska. Är man snäll vinner man inga matcher. Utnyttja motståndarens svagheter, säger Kaj Andersson glatt och berättar om när han spelade mot en spelare utan rörelsehinder som blev så psykad vid förlust att han skrek ”det här är ju som att förlora mot en tjej!” och sprang därifrån.

– Fast han kom och bad om ursäkt sen.

Kaj understryker att samarbetet annars brukar fungera prickfritt. 3V samarbetar med två klubbar i Göteborgsområdet och delar lokaler och utrustning. Att man var tidigt ute med sådant kan vara en förklaring till att klubben sopat hem en del medaljer genom åren, tror han.

– Den här klubben har ju haft otroligt fina framgångar genom åren när man tänker på det. Vi har inte missat ett enda Paralympics förutom det senaste. Det är väldigt många landslagsmän som börjat här, säger Jörgen Anderson.

Både Jörgen och Kaj sitter på landslagserfarenhet. Kaj mumlar om ”ett och annat VM-guld” hemma i skåpet. Men nuförtiden har de dragit ner rätt rejält på spelandet.

– Det fanns år när vi spelade varje dag, även på jul och midsommar. Men det var när vi var helt galna. Nu när säsongen tar slut efter SM så tänker jag inte se åt en racket på hela sommaren, säger Kaj Andersson.

I kväll är det mest yngre förmågor som befolkar borden i Dunrosshallen. De äldre har integrerats med pingisklubbar i det vanliga seriesystemet och tränar med de klubbarna för att få större utmaningar och höja nivån på sin träning. Kaj och Jörgen låter ungdomarna matcha varandra och bistår med korta instruktioner: ”stäng racket mer!”, ”Vinkla, Robin, vinkla!”.

– Ser du den där killen, frågar Kaj och pekar på en mörkhårig trettonåring vid ena bordet. Han är vår näste landslagsman. Det syns redan. Han har den rätta attityden, suger upp allt man lär honom.

Kaj pausar och funderar lite.

– Det är det som är roligast nuförtiden, att se ”småskitarna” komma hit och växa upp. Helt plötsligt är de längre än en själv och drar på sig landslagsoverallen för första gången. Det är en väldigt speciell känsla. b