Kanske är det inte meningen att vi ska engagera oss. Språket är ett sätt att utöva makt och det är något som i alla tider har utnyttjats.

Att ifrågasätta formerna för maktens språk är vad Martin Heckmanns gör på scenen. Denna pjäs blev också författarens dramatiska genombrott (Schiess doch, Kaufhaus) 2001. Han mottog Theater heutes kritikerpris för bästa unga dramatiker 2001/2002.

Åskådaren kommer in i ett rum, en effektfull gul miljö där en kvinna ligger överöst med våra dagars aldrig sinande reklamerbjudanden. Den unga regissören Jenny Nörbeck har åstadkommit en stark pjäs och får ut maximalt av skådespelarna. Agerandet på scen utförs med intensitet, högt tempo, samtidigt som de återspeglar den mentala frånvaron hos människorna i det västerländska överkonsumerande samhället. Ironin är ibland grotesk och övergår i svart humor.

Scenografin är raffinerad med starka scener som gör ett starkt intryck på åskådaren. Det här är inte hela tiden traditionell teater, där publiken snällt sitter uppradad och passivt iakttar en föreställning. Publiken smälter in i pjäsen och skådespelarna lyckas väl med att få med sig åskådarna.

Scenerna växlar snabbt och blir till en verbal syndaflod. Man översvämmas med ord, egentligen nonsens, liksom det välformulerade, innehållslösa maktspråket som manipulerar oss. Vad innehåller det egentligen, allt detta som vi utsätts för? Tempot växlar snabbt till vanlig teater när åskådarna vid ena långsidan byter plats. Även scenen ändras och det påminner närmast om scenariot i en dokusåpa.

Teater Tribunalen har satt upp Martin Heckmans pjäs, en angelägen pjäs som skalar av och avslöjar ett överkonsumerande samhälle, fullt av abstrakt maktspråk. Man har väl utnyttjad den lilla teaterns fördelar med närkontakt till publiken, vilket kanske en sådan här pjäs förutsätter. Förhoppningsvis kommer publiken att hitta till Teater Tribunalen den här våren. Det är de väl värda.