Aha. Det är så här det går till när barn blir flickor som ska vara snälla och ta ansvar för andra, ja till och med ta ansvar när de blir bortträngda? Det mest irriterande är inte mitt och förskollärarens ensidigt skuldbeläggande tjat. Det mest irriterande är hur smidigt och oreflekterat vi föll varandra i talet. Hur kontinuerligt upprepade - i sig obetydliga - små uppfostringssituationer à la droppsten formar små barn till under- och överordning. Barnen ges identitet i olika kön och får olika uppfostran, förväntningar och värde. Som om vi levde i en apartheidkultur.

Såvida inte någon vettig person drar igång med omskolning. I Gävleborgs län gick personalen före och arbetade medvetet jämställdhetspedagogiskt. I Stockholms kommun finns exempelvis förskolorna Växthuset i Norra Sköndal och Tullgården på Södermalm där personalen arbetar aktivt med sig själva och barnen. Hur pratar vuxna med barn - egentligen? Vem ges utrymme? Vem förväntas vara snäll? Vem förväntas hjälpa till, vara duktig, se söt och fin ut? Vem kan vara bråkig och högljudd utan att det ses som problem? Vem kan säga ifrån utan att bli skuldbelagd?

Så var det vi föräldrar. Som köper Action Man och Barbie. Som handlar string till 11-åringar och blått till pojkbebisen för att markera kön - och som manar sina och andras döttrar att vara snällare. Hur kan vi bli modernare? Så att vi inte tjugo år senare undrar hur det kommer sig att 80 procent av dem som jobbar med omsorg i Sverige fortfarande är tjejer med lägre lön och 75 procent av dem som är chefer i landet fortfarande är män med bonus och topplön? (Siffror: SCB 2003)

I Förskolans läroplan från 1998 (Lpfö 98) står det: 'Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.'

Det vill säga, de heroiskt jämställdhetsarbetande förskolorna gör det som redan ålagts dem. Och som även alla andra förskolor är ålagda att vara igång med. Men är alla andra på gång? Den lokala förskoleplan som Stockholms stad tog i somras backar tillbaka på jämställdhet genom att nämna saken i förbigående. Jämställt blir det om manlig personal anställs, säger planen. Vet manlig personal mer om hur vuxna undviker att behandla barn könsrasistiskt? Hur minns man Lpfö 98 i andra kommuner?

Är det på grund av denna backlash som man kan höra om förskolor där barnen à la 1950-tal får rosa respektive blå namnskyltar, och svarta traktorsymboler för pojkarna och ljusfladdrande fjärilar för flickorna? Och som avhandlingen Det massiva barnrummet av Anders Nelson och Mattias Nilsson (2002) visade att svenska leksaker är de mest sexistiska (könsuppdelade) i världen?

Sverige vill vara världens mest jämställda land men har ännu långt kvar. Hur utbildas framtidens vuxna till att uppfatta sig själva som människor i första hand, snarare än som flickor och pojkar, vita och svarta, rika och fattiga, invandrare och etniska svenskar? Hur förverkligas de mänskliga rättigheterna i svenska förskolor? Landets företag med över tio anställda ska enligt jämställdhetslagen årligen upprätta en jämställdhetsplan. Och landets förskolor med över tio barn? Barn är lika viktiga, om inte ännu viktigare. Jämställdhetsminister Jens Orback skulle kunna bidra med att se till att förskolepersonal får årlig kompetensutbildning i genuspedagogik och att mödravårdscentralernas föräldragrupper får anslag till praktiska kurser i feministiskt föräldraskap. Så får föräldrar möjlighet att bidra till jämställdhet både på hemmaplan och i förskolan. Och möjlighet veta vad det konkret innebär.