Stockholms Fria

Sverige har långt kvar till jämställdhet

Hämtar barnet från dagis. Barnen leker runt ett lekbord med serveringsprylar i plast. En pojke i gruppen tränger sig emellan en flicka och bordet. Flickan tar tag i pojkens armar för att hindra honom. 'Du som pratar så bra, kan säga "sluta" i stället', förmanar förskoleläraren. 'Ja' hör jag mig själv säga, och mer förebrående: 'ta försiktigt' och 'var snäll nu'.

Aha. Det är så här det går till när barn blir flickor som ska vara snälla och ta ansvar för andra, ja till och med ta ansvar när de blir bortträngda? Det mest irriterande är inte mitt och förskollärarens ensidigt skuldbeläggande tjat. Det mest irriterande är hur smidigt och oreflekterat vi föll varandra i talet. Hur kontinuerligt upprepade - i sig obetydliga - små uppfostringssituationer à la droppsten formar små barn till under- och överordning. Barnen ges identitet i olika kön och får olika uppfostran, förväntningar och värde. Som om vi levde i en apartheidkultur.

Såvida inte någon vettig person drar igång med omskolning. I Gävleborgs län gick personalen före och arbetade medvetet jämställdhetspedagogiskt. I Stockholms kommun finns exempelvis förskolorna Växthuset i Norra Sköndal och Tullgården på Södermalm där personalen arbetar aktivt med sig själva och barnen. Hur pratar vuxna med barn - egentligen? Vem ges utrymme? Vem förväntas vara snäll? Vem förväntas hjälpa till, vara duktig, se söt och fin ut? Vem kan vara bråkig och högljudd utan att det ses som problem? Vem kan säga ifrån utan att bli skuldbelagd?

Så var det vi föräldrar. Som köper Action Man och Barbie. Som handlar string till 11-åringar och blått till pojkbebisen för att markera kön - och som manar sina och andras döttrar att vara snällare. Hur kan vi bli modernare? Så att vi inte tjugo år senare undrar hur det kommer sig att 80 procent av dem som jobbar med omsorg i Sverige fortfarande är tjejer med lägre lön och 75 procent av dem som är chefer i landet fortfarande är män med bonus och topplön? (Siffror: SCB 2003)

I Förskolans läroplan från 1998 (Lpfö 98) står det: 'Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.'

Det vill säga, de heroiskt jämställdhetsarbetande förskolorna gör det som redan ålagts dem. Och som även alla andra förskolor är ålagda att vara igång med. Men är alla andra på gång? Den lokala förskoleplan som Stockholms stad tog i somras backar tillbaka på jämställdhet genom att nämna saken i förbigående. Jämställt blir det om manlig personal anställs, säger planen. Vet manlig personal mer om hur vuxna undviker att behandla barn könsrasistiskt? Hur minns man Lpfö 98 i andra kommuner?

Är det på grund av denna backlash som man kan höra om förskolor där barnen à la 1950-tal får rosa respektive blå namnskyltar, och svarta traktorsymboler för pojkarna och ljusfladdrande fjärilar för flickorna? Och som avhandlingen Det massiva barnrummet av Anders Nelson och Mattias Nilsson (2002) visade att svenska leksaker är de mest sexistiska (könsuppdelade) i världen?

Sverige vill vara världens mest jämställda land men har ännu långt kvar. Hur utbildas framtidens vuxna till att uppfatta sig själva som människor i första hand, snarare än som flickor och pojkar, vita och svarta, rika och fattiga, invandrare och etniska svenskar? Hur förverkligas de mänskliga rättigheterna i svenska förskolor? Landets företag med över tio anställda ska enligt jämställdhetslagen årligen upprätta en jämställdhetsplan. Och landets förskolor med över tio barn? Barn är lika viktiga, om inte ännu viktigare. Jämställdhetsminister Jens Orback skulle kunna bidra med att se till att förskolepersonal får årlig kompetensutbildning i genuspedagogik och att mödravårdscentralernas föräldragrupper får anslag till praktiska kurser i feministiskt föräldraskap. Så får föräldrar möjlighet att bidra till jämställdhet både på hemmaplan och i förskolan. Och möjlighet veta vad det konkret innebär.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hunden tröstar husse efter jakten

Hundar är trendigare än någonsin. Ett av fem hushåll har en och tv och tidningar hakar på med experttips. Lisa Gålmark diskuterar människans förhållande till hunden och undrar om inte vår ”bästa vän” också fyller funktionen att göra jakten på varg lite mindre smärtsam.

Fria Tidningen

Folket och feminismen

Den nedlagda tidskriften Moderna Tiders chefredaktör Susanna Popova varnade härförleden för klyftan mellan folket och den feministiska fronten. Bravo, mera folkbildning och diskussion om hur Sverige inte bara i riksdagen blir världens mest jämställda land!?

Stockholms Fria

Största möjliga tystnad: att läsa Coetzee djuriskt

Under 1960-talet fram till början av 80-talet drev den sydafrikanska apartheidregimen en censurpolitik som var en av världens mest omfattande. Inte bara böcker, tidskrifter, filmer, teaterpjäser utan också leksaker, t-tröjor, nyckelringar - allt som kunde bära på icke önskade budskap - granskades. Hur statlig censur inverkar på författare har 2003 års nobelpristagare i litteratur sydafrikanen J.M. Coetzee diskuterat i sin essäsamling mot presstvång: Giving Offense - Essays on Censorship, University of Chicago Press, 1996.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2025 Fria.Nu