Förra söndagens underjordiska skalv mätte 9.0 på richterskalan, skapade mördarvågor och förändrade permanent Asiens karta, enligt geologerna. Trots det var de rikare nationerna på vår delade nation motsträviga till att lätta på sina plånböcker och hjälpa sina miljontals drabbade medresenärer.

Efter fem dagar av anklagelser om snålhet lovade USAs president George W. Bush, som ibland kallas planetens president, att tiofaldigt öka de utlovade 35 miljoner dollar i katastrofbistånd till överlevarna efter en av de värsta naturkatastrofer som någonsin drabbat mänskligheten.

Som en kontrast kan nämnas att Indien, som själv drabbats av katastrofen, snabbt utlovade 25 miljoner dollar i ekonomisk hjälp till grannlandet Sri Lanka och genast skickade flygplan och krigsskepp lastade med förnödenheter till sin värre utsatta sydasiatiska granne. Indien skickade också hjälp till Maldiverna och till det land som drabbats värst - Indonesien.

- Jag vill tacka den indiska regeringen för det magnifika stöd de har givit oss samtidigt som Indien självt kämpar med samma problem som oss, sa Sri Lankas president Chandrika Kumaratunga i en teveintervju i söndags.

Kumaratunga sa att när hon frågande den indiske premiärministern Manmohan Singh om han kunde undvara pengar samtidigt som även södra Indien var svårt förstört så var svaret från den förre världsbanksekonomen att “vi måste dela denna tragedi'.

Men visionen om att dela katastrofen saknades i löftet om 350 miljoner dollar som till sist kom från USA, anser kritiker som påpekar att USA hittills har spenderat över 150 miljarder dollar på Irakkriget och dess efterspel.

Den demokratiske senatorn Patrick Leahy säger att han “gick genom taket' när han hörde den första summan som nämndes - 35 miljoner dollar.

- Vi gjorde av med 35 miljoner dollar före frukost i Irak, säger han.

Och den västerländska oviljan att ge pengar till katastrofhjälp kombineras med att Indien följt sin traditionella linje att vara självständigt och landets motvilja att ta emot internationell hjälp. Denna ovilja kan spåras till politiken under kalla kriget.

Innan man börjar debattera varför ingen adekvat varning om skalvet nådde Indien måste en faktor nämnas: att politiska snarare än geologiska skiljelinjer är det som separerar länderna i Bengaliska viken från Stilla havet.

Detta är anledningen till att Indien och Sri Lanka inte har varit delaktiga i det varningssystem för tsunamier som leds av USA och Japan.

I allt för många årtionden har Indien vela vara självständigt vilket har resulterat i att landets vetenskapliga struktur och militära teknologi främst kom från före detta Sovjetunionen.

- Det finns få tvivel om att efter tsunamin den 26 december måste Indien gå med i ett internationellt samordningsprogram för att förhindra att detta upprepas i framtiden, säger H.N. Srivastava, en av Indiens ledande katastrofexperter.

Eddie Bernard, chef för det Seattle-baserade Pacfic Marine Environmental Laboratory, har enligt tidningen Indian Express sagt att det är fullt möjligt att länderna runt Indiska oceanen drar fördel av amerikanskt expertis och snabbt kan konstruera ett varningssystem för Indiska oceanen.

Just nu klagar aktivister och volontärer på att Indien inte har gjort ett särskilt bra jobb med att sända katastrofhjälp till den drabbade delstaten Tamil Nadu eller till Andaman och Nicobar öarna, som ligger nära skalvets epicentrum. 10 000 människor har dött i dessa indiska territorier.

- Tsunamin visar återigen vår patetiska nationella katastrofberedskap. Nästan en vecka efter katastrofen ligger döda kroppar och djurkadaver och ruttnar på öppna platser och utgör hälsorisker, säger S.P. Udayakumar, samordnare på People's Movement Against Nuclear Energy, PMANE, i staden Nagercoil nära Indiens sydspets.

Udayakumar är upprörd över att tjänstmännen vid kärnkraftsverket i Kalpakkam, vid kusten utanför Chennai, först skröt över att de hade stängt ner kärnkraftsanläggningen när de hörde talas om jordskalvet nära Sumatra och senare tog tillbaka detta uttalande när människor började fråga dem varför de då inte hade informerat regeringen och allmänheten om skalvet.

Det tog två timmar för tsunamin att färdas de 1 200 kilometrarna från epicentrumet till de indiska och lankesiska kusterna - värdefull tid som kunde ha används för att aktivera de varningssystem som finns på kontinenten.

- När havet plötslig drog sig tillbaka sprang fattiga människor ut i havet för att samla in fisk och krabbor och var helt oförberedda när vattnet kom tillbaka och svalde inte bara dem utan hela byar, säger Udayakumar.

Udayakumar säger att människor nu kräver att få veta hur det indiska atomenergidepartementet DAE - som inte ens klarade av att skydda sina anställda från en naturkatastrof - ska klara av att skydda, evakuera och rehabilitera lokalbefolkningen om en olycka skedde vid någon av de kärnkraftsanläggningar som finns längs kusten i Tamil Nadu. Många av de anställda vid kärnkraftsverket omkom efter flodvågen.

Obehagliga frågetecken kvarstår också om vad som hänt invånarnas på Andaman och Nicobaröarna, som ligger cirka 1 200 kilometer från fastlandet. Många fruktar att en antropologisk katastrof har skett där. På öarna bor en rad små etniska folkslag och det finns inga berg på öarna dit invånarna kan ha flytt undan vågorna. Större delen av territoriet är stängt för utlänningar och till och med för indiska medborgare om de saknar särskilda tillstånd.

- Det är viktigt att internationella organisationer samarbetar och koordinerar sitt arbete med den indiska regeringen, säger Steve Hollingworth, chef för den internationella hjälporganisationen Care, som kritiserar de indiska myndigheterna för att vara obenägna att ge tillstånd till organisationer som hans för att hjälpa öborna.

Men det finns tecken på en vilja till förändring från de indiska myndigheterna sida. Den 30 december bildades en grupp som tillsammans med FN ska samordna katastrofinsatserna. I den ingår Indien tillsammans med Japan, Kanada och Australien. Gruppen ska undvika dubbelarbete, identifiera luckor i hjälparbetet och hitta sätt att överkomma svårigheter.