De kvartersbaserade folkråden har i allt väsentligt upphört att existera och gick svårligen att hitta i demonstrationerna, medan många av de arbetarkontrollerade företagen har tvingats stänga eller lämnat den sociala kampen och utvecklats alltmer mot normal affärsverksamhet. Men det största av dem alla, keramikfabriken Zanon, har gått i motsatt riktning; arbetarna där har medvetet gått in för att bygga upp samarbeten med lokala kooperativ och folkrörelser på solidariska, snarare än kommersiella grunder, men har likväl kunnat utöka sin produktion och ta in nya arbetare. Kring Zanon grupperar sig de arbetarkontrollerade företag som fortsätter att se sig själva som ett alternativ till det kapitalistiska systemet.

Samtidigt verkar en ny cykel av motstånd ha påbörjats. Den 21 december brann återigen eldar på Buenos Aires huvudgata Avenida de Mayo precis som för tre år sedan. Men den här gången var det strejkande sopåkare som dumpade och antände lastbilslaster med avfall framför stadshuset. För första gången på länge är det idag den anställda arbetarklassen som står i centrum.

Under hösten har in- och utfarter blockerats på däcksfabrikanten Firestone och järnvägsspår blockerats på pendellinjerna till Buenos Aires förorter, i bägge fallen som protest mot avskedanden. Ett olje- och bensinlager har ockuperats av de anställda i den sydliga provinsen Santa Cruz. Och skolelevernas sommaravslutningar fick på flera håll skjutas upp efter en rad lärarstrejker. Den sistnämnda konflikten är inte löst och kan blossa upp på allvar i februari-mars, efter sommarlovets slut. Även sjukhuspersonalen har genomfört en rad strejker och öppna protestmöten, men har mötts av en hård attityd från arbetsgivarna.

I början av december orsakade ett antal halvdagarsstrejker i Buenos Aires tunnelbana ett transportkaos jämförbart med de piqueteros största vägblockader: vid varje busshållplats ringlade köar av pendlare, som fick se sig förbiåkta av redan överfulla bussar. Samtidigt hölls byggnader som utgör de mest strategiska knutpunkterna i Argentinas telenät ockuperade av telefonarbetarna. Telefonarbetarna nådde lönehöjningar på 20 procent och fick igenom en rad andra krav, medan tunnelbanarbetarna befinner sig i tillfällig vapenvila medan förhandlingarna fortsätter.

Dessa två strejker har av radikala krafter inom folkrörelserna setts som särskilt viktiga av flera anledningar. Båda fackförbunden har gått igenom en betydande demokratiseringsprocess (besluten att gå i strejk och att godkänna eller underkänna förhandlingsresultaten togs i direkta medlemsomröstningar) och har gått in för att bygga upp solidaritet med andra grupper i samhället; tunnelbanearbetarna insisterade exempelvis på att företagen inte skall kompensera sig på konsumenternas bekostnad genom prishöjningar.

Bakgrunden till dessa strejker är de ekonomiska realiteterna i Argentina efter krisen. Under 2003 och 2004 har den argentinska ekonomin haft stark tillväxt och arbetslösheten minskat något. Det är dock en tillväxt som framförallt skett i den föga arbetsintensiva exportindustrin (i synnerhet jordbrukssektorn), och som skapats genom devalveringen i början av 2002 när peson förlorade två tredjedelar av sitt värde. Baksidan av devalveringen har varit prishöjningar och därmed sänkta reallöner. Om man räknar med den informella 'svarta' ekonomin där nästan hälften av jobben i dag finns, beräknas medianlönen i Argentina ligga omkring 1 000 kronor per månad, medan kostnaden för en skälig levnadsstandard för en familj med två vuxna och två barn är omkring 4 000 kronor per månad, enligt vänsterfacket CTAs beräkningar.