Inledare


Kajsa Johansson
  • I många av de hårdast drabbade länderna är det folkrörelser som driver det mesta arbetet mot aids. De syns och hörs överallt. De ger inte upp.
Fria.Nu

En generation utan hopp?

På onsdag är den internationella aids-dagen. Denna enda dag om året blir vi, om vi har 'tur', påminda om saker som pågår i världen. Men säkra kan vi inte vara - det är ingen toppnyhet att 14 000 fattiga människor dör varje dag. Särskilt inte om det är i en sjukdom som i Sverige beskrivs som inte längre dödlig.

Med hiv/aids som vardag kämpar människor på med sina dagliga sysslor och glädjeämnen. I exempelvis Uganda är ungefär hälften av dem som skulle ha utgjort den framtida generationen borta på grund av hiv/aids, en femtonåring i samma land löper 50 procents risk att dö i aids. I Swaziland är cirka 39 procent av befolkningen hiv-positiv. Under 1999 omkom omkring 80 000 människor i naturkatastrofer, under samma år dog 15 miljoner av sjukdomar som malaria, tbc och aids. Förra året beräknades ungefär 40 miljoner människor leva med hiv globalt, runt 5 miljoner blev infekterade vilket innebär

14 000 om dagen, och cirka 3 miljoner dog. Hur absurt är det inte egentligen att kalla en dag om året internationella aids-dagen?

Totalt har ungefär 30 miljoner människor dött av aids. I Sverige ses sjukdomen som kronisk men inte som direkt dödlig. Det har alltså dött nästan 30 miljoner i något som vi skulle kunna förhindra. Det blir lätt så att vi stirrar oss blinda på sjukdomen och ger den ett liv i sig - som att den skulle ha en egen vilja, att den är ett monster. Detta döljer emellertid vad som egentligen ligger bakom: spridningen av hiv/aids möjliggörs av orättvisor - mellan människor, klasser och mellan länder och kontinenter.

I väst beskrivs det ofta som att problemet med hiv/aids i Afrika skulle lösa sig bara vi lärde afrikanerna hur farligt det är. Som om det skulle ploppa upp sjukhus på södra Afrikas vidsträckta landsbygd bara för att informationen spridits. Man kan inte informera bort fattigdom, underordning och klasskillnader. Läkemedlens patentmediciner är fortfarande dödligt dyra, prostitution utgör fortfarande för många en sista utväg att överleva dagen och människor har fortfarande inte tillgång det mest basala i livet. Därmed blir de extremt utsatta för aids och andra sjukdomar. Har människor inte förutsättningar, materiella såväl som sociala och politiska, att leva efter informationen, är den inte vatten värd.

En situation där människor dör på grund av andra människors handlande brukar i sin mest uppenbara form kallas för krig. Även om hiv/aids-problematiken ligger dold djupt inne i större strukturer är det precis vad det handlar om - ett krig mot världens fattiga. Statsminister Göran tillsammans med Europas övriga ledare vill att vi ska minnas Förintelsens offer (vilket vi ju naturligtvis ska) men man kan undra om Göran och hans kompisar har tappat närminnet. Det som händer nu får samma konsekvenser för människor som det som hände då. I dag är det våra egna nationella regeringar och internationella organisationer och regelverk som styr.

I många av de hårdast drabbade länderna är det folkrörelser som driver det mesta arbetet mot aids. De syns och hörs överallt. De ger inte upp. Det får vi aldrig glömma - det ger oss obefintlig rätt att se slaget som förlorat. Det är hög tid att vi erkänner att kriget finns och ger oss in i striden.

Vi skulle bara våga tappa hoppet...

ANNONSER

© 2025 Fria.Nu