Sammetsrevolutionen den 23 november 2003 märks i gatubilden i Georgiens huvudstad Tbilisi. 2600 skinande nya polisbilar finns nu på gator där det förr kunde vara svårt att hitta en enda polis som var tjänstvillig utan att man först mutade sig till hjälp. Nästan hela den gamla korrupta poliskåren har ersatts, huvudsakligen av unga polismän i 25-30-årsåldern. De unga poliserna symboliserar en ny tro och kraft i Georgien efter revolutionen. Men i ett land där korruption är tradition är frågan om den nya poliskåren på sikt är så omutbar som presidenten har lovat.

Efter ett par blodiga inbördeskrig i Georgien blev den förre sovjetiske utrikesministern Eduard Shevardnadze landets president 1992. Shevardnadze byggde sin makt på gamla traditionella georgiska metoder; han placerade personer från släkten och hem-regionen på toppjobb inom statsförvaltningen och han delade ut fina kontrakt till lojala affärsmän.

Under ett helt decennium saknades trovärdiga politiska alternativ till den allt mer impopuläre Shevardnadze. För ett par år sedan dök dock det verkliga alternativet upp, och ironiskt nog var det en av Shevardnadzes handplockade män som blev hans utmanare.

Mikheil Saakashvili var en ung framgångsrik advokat i New York som blev justitieminister i Shevardnadzes regering. Men han avgick som minister 2002 med motiveringen att 'det vore omoraliskt att sitta kvar i en så här korrupt regering'. Saakashvili grundade partiet Nationella Rörelsen och hans popularitet ökade snabbt.

I november 2003 genomförde Shevardnadzes regim ett parlamentsval som var så uppenbart byggt på fusk att Tbilisis gator plötsligt översvämmades av tiotusentals arga demonstranter. Uppeldade av bl a Saakashvili utvecklades protesterna mot valet till ett direkt krav på presidentens avgång. Demonstranterna omringade parlamentet och under ett par dramatiska veckor fanns världens medier på plats i Tbilisi för att se om Shevardnadze skulle ta till militärt våld för att behålla makten.

Svaret kom lördagen den 22 november, när demonstranterna stormade parlamentet utan att militären ingrep med våld. Dagen efter meddelade president Shevardnadze att han skulle avgå 'för att undvika ett blodbad'. Georgiens sammets-revolu-tion var genomförd utan att en enda människa kom till skada.

I januari i år slog nog 36-årige Saakashvili ett slags inofficiellt världsrekord när han fick hela 96 procent av rösterna i ett troligen fullt rättvist presidentval. Han stärkte sin makt ytterligare i mars, när det fuskstyrda parlaments-valet gjordes om.

Saakashvili är en PR-sinnad man som visar att han tar avstånd från forna tiders maktmissbruk genom att bo kvar i sitt gamla hus i stället för att flytta till presidentpalatset. Han flyger alltid med vanligt reguljärflyg, aldrig med något regeringsplan, och rättsprocesser pågår mot dussintals av de ledare som skodde sig på det förra korrupta systemet. Saakashvili har också till mångas glädje gjort en hymn ur Georgiens nationalopera Daisi till landets nya nationalsång, och landet har fått en ny vit flagga prydd av fem röda kristna kors.

Däremot går det långsammare när det gäller verkligt viktiga reformer. I Georgien tjänar en genomsnittlig arbetare 300-400 svenska kronor i månaden, och den nye presidenten medger att det i bästa fall tar fyra-fem år för landet att nå upp till en levnadsstandard i nivå med dagens Rumänien. Ännu mer avlägset är troligen Saakashvilis vallöfte om att återta kontrollen av de båda utbrytarprovinserna Abkhasien och Sydossetien. Separatisterna där stöds av Ryssland, och trots vapenskrammel från Saakashvilis håll och uppmaningar från USA syns inga tecken på att den ryska regeringen skulle vara beredd att backa. Återstår att se om Saakashvilis nationalistiska strävan kommer leda till ökad oro eller i värsta fall direkt militär konflikt i ett redan svårt krigsdrabbat Kaukasus.