Uruguay står inför ett paradigmskifte
Uruguay är mer känt for sina två VM titlar i fotboll, 1930 och 1950, än för sina uppnådda demokratiska mål. Detta trots att landet genomförde en rad sociala reformer långt innan sina latinamerikanska grannar och de flesta länderna i Europa.
Till exempel fick kvinnor rösträtt redan på 1800-talet, samtidigt som fri och obligatorisk skolgång för alla barn samt skilsmässan mellan staten och den katolska kyrkan genomfördes. De sociala reformer som president Jose Batlle y Ordoñez gjorde i början av 1900-talet är vad vi i Sverige sakteliga börjar förlora, nämligen välfärdstaten. Åtta timmars arbetsdag, sjukpenning, fackliga avtal, stöd till ensamstående mödrar, a-kassa, och så vidare. Ordoñez tillhörde Coloradopartiet, Uruguays historiskt sett mest dominanta parti som nu måste lämna ifrån sig makten efter förlusten i valet förra söndagen.
Coloradopartiet har suttit vid makten i 177 år. Men dagens parti skiljer sig oerhört mycket från hur det var för 100 år sedan. Partiet har levt i symbios med staten vilket har lett till att det har blivit ett statsparti präglat av utbredd korruption.
1971 hände något i Uruguay som saknar motsvarighet i världen. Kommunistiska partiet, Socialistiska partiet, Kristdemokraterna, Tupamaros politiska arm, vänstersympatisörer utan parti, och avhoppare från Coloradopartiet och det borgerliga partiet "Blancos" enas i en vänsterfront med namnet Frente Amplio. Vänsterfronten fick redan samma år 14 procent av rösterna i valet vilket fick det politiska etablissemanget att skaka.
Denna positiva utveckling av demokratin i Uruguay fick dock ett abrupt slut då en militärkupp genomförs 1973. Under 12 år av militärdiktatur så fängslades tusentals vänstersympatisörer. Hundratals mördades och ytterligare tusentals tvingades att lämna landet i exil.
Efter juntans fall 1985 återtog Coloradopartiet makten. Regeringen anammade snabbt tidens nyliberala tänkande med Ronald Reagan och Margret Thatcher som förebilder, och såg det som lösningen till Uruguays stora statsskuld. En viktig del av denna nya politiska strategi var att privatisera statliga företag.
I enlighet med Uruguays konstitution kan landets befolkning kräva en folkomröstning om politiska frågor om de lyckas samla in ett visst antal namnunderskrifter. På så sätt blev Uruguay år 1992 det första landet i världen att stoppa privatiseringar av statliga företag genom folkligt deltagande. Men korrupta politiker i Colorado- och Blancopartiet har trots sex folkomröstningar lyckats kringgå konstitutionen och privatiseringarna har fortsatt.
Det ökande missnöjet med regeringens politik ledde till att allt fler människor gick över till Frente Amplio. I valet 1994 fick vänsterfronten 30 procent av rösterna. Regeringspartierna Colorado och Blanco kände att deras maktmonopol var hotat och drev igenom en ändring av konstitutionen inför nästa val. De införde ett system där vinnaren av valet var tvungen att inneha minst 50 procent av rösterna. Annars skulle en andra omgång hållas.
Detta inträffade i valet 1999. Frente Amplio fick flest röster men nådde inte över 50-procents gränsen. I den andra omgången gick Colorado- och Blancopartiet ihop i en koalition och vann valet. Sedan dess har mycket hänt. Koalitionens ledare Jorge Batlle har varit den minst populära presidenten i Uruguays historia. Regerings nyliberala politik och den utbredda korruptionen orsakade en ekonomisk kris som lamslog landet 2002. Krisen ledde till att 150 000 unga lämnade landet, arbetslösheten steg till 25 procent och värdet av USD tredubblades. 60 procent av barnen i Uruguay lever i dag under fattigdomsgränsen. Detta i ett land som Sverige tog sitt välfärdsexempel från.
Det som hände söndagen den 31 oktober 2004 är historiskt. Vänsterfronten Frente Amplio vann valet med 51 procent av rösterna i första omgången. Den 1 mars 2005 tar Frente Amplio över regeringsmakten. Den 1 mars 2005 blir början på en ny epok i Uruguays historia.