- Tuff, modig, envis och har gått igenom väldigt mycket i livet. Jag har lyckats bra hittills och ska fortsätta med det.

Så beskriver Sara Mohammad sig själv när vi träffas på McDonalds vid Slussen. Vi hamnar där till slut eftersom vi ska vidare senare och inte vill sätta oss för långt bort från bussarna. Sara beställer en kaffe utan mjölk. Med fyra påsar socker och en äppelpaj.

- Jag säger alltid i mitt jobb att det är dåligt med socker, och kolla på mig nu, säger Sara och ler för första gången.

Hon kommer direkt från jobbet som apotekstekniker.

Sara Mohammad, som egentligen heter något annat, kom till Sverige 1993 som politisk flykting. Omständigheterna kring flykten är fortfarande hemliga. Hon var då 26 år gammal.

I dag lever hon tillsammans med sina två barn i Stockholm. Barnen är en flicka och en pojke, som hon fick med sin före detta man som är från Iran. På all ledig tid kämpar hon för kvinnors rätt.

- I början försökte jag hjälpa olika organisationer och kvinnor i andra länder. Men sedan fick jag upp ögonen för situationen i Sverige, och bestämde mig för att samla det mesta av mina krafter hit.

Sara Mohammad är ordförande för Glöm aldrig Pela och Fadime, en förening som hon även var med och startade år 2001. Föreningen arbetar med att hjälpa utsatta invandrarflickor och -kvinnor och idén om att starta den kom efter mordet på Pela. Sedan lades Fadimes namn till, efter mordet på henne. I dag har föreningen en anställd och en praktikant i Stockholm. Dessutom finns avdelningar i Göteborg, Uppsala, och Malmö.

Sara Mohammad sänder även kurdisk lokalradio på lördagar och är programansvarig för kvinnoprogrammet på stationen. Utöver det föreläser hon så mycket som möjligt. Hon tycker att det är viktigt att få dela med sig av det hon har gått igenom. Hon har också gjort två dokumentärfilmer om situationen i Irak.

- Det här är väldigt känsligt för mig, men jag har genom filmerna kunnat sprida min kunskap och mina erfarenheter.

Det som får Sara Mohammad att kämpa så hårt är alla tragiska berättelser som hon får höra i sitt jobb.

- Verkligheten ser inte ut som vi tror att den gör i Sverige. Jag vill kämpa för mänskliga rättigheter som ett globalt problem. Religion eller kultur ska inte spela någon roll.

Sara Mohammad är liten till växten, men hennes passion är stor. När hon talar känner man hennes lidelse. Vad Sara gått igenom skulle knäcka vem som helst.

- Men jag är tuff, säger Sara.

Det har hon alltid varit.

- Jag var en uppkäftig liten tjej redan som barn.

Sara Mohammad föddes 1967 i Solemanya som ligger i den kurdiska delen av Irak. Som barn ifrågasatte hon att pojkar och flickor behandlades så olika.

- Jag fick ju aldrig följa med mina släktingar någonstans. Jag tjatade och tjatade och kunde inte förstå varför bröderna fick gå och inte jag.

Slutligen en dag, när Sara var sex år, fick hon följa med sin mamma. De skulle tillsammans gå hem till en vän till Sara.

- Jag var så glad. Äntligen skulle jag få följa med.

Men lyckan varade inte så länge. Hemma hos vännen omskars hon.

- Jag kommer aldrig att glömma det. Men i dag känner jag inte längre något hat. Jag tycker synd om kvinnan som gjorde det. Hon visste inte bättre. Om hon skulle veta mer skulle hon inte gjort så, säger hon och rycker på axlarna.

När Sara Mohammad var 16 år ville hennes ena bror gifta bort henne. Hon råkade höra samtalet mellan hennes bror och deras far.

- Min bror ville byta mig mot en kvinna som han ville ha. Han förklarade för min far att det var en bra man för mig. Han bad fem gånger om dagen, han skulle kunna försörja mig, hans familj hade ett bra rykte. Det enda negativa var att han var äldre, bara hade ett öga och inte var utbildad.

Sara Mohammads far vägrade att gå med på detta byte eftersom han ville att hans döttrar skulle få det bra. Brodern blev då mycket arg och tog med sig sin syster till gästrummet i deras hem och satte ett gevär mot hennes huvud.

- Jag fick välja mellan giftermål eller döden. Antingen gifte jag mig med den äldre mannen eller så skulle min bror döda mig.

Sara Mohammad försökte tala med brodern, men det slutade med att hon slogs medvetslös. När hon vaknade till liv igen frågade brodern en gång till.

- Min bror sa till mig att hans kompis just mördat sin syster och mamma, och att han själv skulle kunna mörda mig lika lätt som att dricka ett glas vatten.

Genom rykten fick Sara reda på att giftermålet planerades bakom hennes rygg. I förtvivlan satte hon på sig en chador, en hel slöja, och började gå hemifrån.

- Jag tänkte hela tiden att jag skulle bli upptäckt och dödad. Vilken sekund som helst skulle någon i familjen se mig. Men jag kom längre och längre bort, och så kom jag att tänka på en av mina kusiner som arbetade med kvinnofrågor och började gå mot hennes arbetsplats.

- Samtidigt lovade jag mig själv att om jag klarade mig skulle jag bli kvinnokämpe och hjälpa andra kvinnor i min situation.

Senare på kvällen, samma dag som vi ses, anordnar Amnesty ett möte med den första muslimska kvinnliga nobelpristagaren, Shirin Ebadi. Hon fick fredspriset förra året för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Iran. Endast 40 personer är inbjudna till Amnestys lokaler denna kväll. Längst bak i rummet sätter sig Sara Mohammad.

Shirin Ebadi berättar om kvinnornas situation i Iran. Hela tiden som nobelpristagaren talar antecknar Sara Mohammad för fullt. Ibland skakar hon på huvudet.

Efter föredraget blir det frågestund. Den sista som får tala med Shirin Ebadi blir Sara Mohammad.

- Jag ifrågasätter att du säger att hedersmord inte är lagligt i Iran utan bara händer i byar, och att hedersmord och våldet mot kvinnorna inte har något med islam att göra.

Runt om i lokalen börjar en del att skruva på sig. Hon är den enda som under kvällen ställer sig kritisk till nobelpristagaren.

Men när Amnesty bjuder på middag i lokalen efter föreläsningen samlas det kvinnor runt bordet som säger att de håller med Sara Mohammad. Men ingen säger det i närheten av Shirin Ebadi.

När alla börjar röra sig mot ytterkläderna börjar Sara Mohammad att arbeta. Hon har med sig papper och namnlistor.

Den här gången är det den 13-åriga flickan Jiila som i Iran ska stenas till döds för att hon blivit gravid. Pappan till barnet är hennes storebror.

Två personer på Amnesty lovar till slut att titta på fallet.

Före insatsen på föreläsningen hade ingen annan uppmärksammat fallet i Sverige. Några dagar efteråt kan man läsa i kvällspressen om Jiilas fall.