Ystad är en kulturstad, säger turism- och informationschefen Itta Johnson när jag pratar med henne om filmsatsningen i Ystad.

Ja, det är den. Men för vem? För mig är kultur något levande: kreativt umgänge, små konserter, poetry slam - inte bara museer och gallerier. Men jag är varken fyrtiotaggad Jerry Williamsfan eller någon dansk barnfamilj. Ystad vill inte ha mig. Inte förrän jag avlar barn.

Filmsatsningen känns bara så välkommen. Tänk om Ystad kunde få en egen filmutbildning, som plåster för den havererade högskolefilialen för några år sedan. Då skulle kanske fler mellan 20 och 35 flytta dit och staden skulle få en ny dimension.

Ystad är trist, sa min Malmökåta kollega i somras. Jag ville inte att det skulle vara så, och gick i barndomsstadens försvar.

Men kan man egentligen ha kul i Ystad? Med något slags kombinerad journalistisk hunger och partylust gav jag mig ut på upptäcksfärd i Ystads eftergymnasiala utesväng.

Det började bra. På puben King"s head fanns det kul människor, ett fåtal till och med i min ålder och smak. En del pendelpluggade i Kristianstad och Lund, fast de flesta hade vanliga kneg. Arbetslöshet och bostadsbrist ett faktum.

Det finns ett exempel på schysst kulturell aktivitet: Chorus, som är en musikförening. I augusti anordnade Chorus en ganska mysig festival, men antalet besökande var för få. För att fylla gräsmattan måste andra befolkningsgrupper än de närmast sörjande också lockas dit. För att kulturellt arbete ska löna sig i Ystad behövs mer folk.

Fåfängt har jag försökt motarbeta fakta. Vill ju försonas med Österportsskolan, motvind på Östergatan och alla som inte ville dansa med mig på Starshine -97. Men kulmen av leda nåddes på några veckor. Om jag haft säkert jobb och planerna på att stanna varit seriösa skulle jag förvisso ansträngt mig mer. Men sommarmagin var försvunnen och endast missfoster pratade med mig denna sista lördagsnatt. När jag gick hem bjöd några tonårskillar mig på efterfest. Jag kramade krampaktigt mina knogjärnsnycklar, sa nejtack och vände på klacken. Just då, medan jag svor och löven började höstvirvla, insåg jag att det var dags att ge sig av. Nu bor jag och alla andra i Malmö, vid Ystadghettot Möllevången.

Ystad är mysigt. Frågan är bara om staden för evigt har kapitulerat inför medelålders innesittarfaktum? Blir filmförhoppningar och utbildning verklighet ska jag vara den första att applådera.