Nyheten om amerikanens bedrift nådde Sverige med hjälp av text-tv den 28 juli. Vi var många som gnuggade oss i ögonen och undrade om det rörde sig om ett försenat april-skämt.

Men när jag ringer upp Andre Tolme får jag det bekräftat.

- Efteråt var händerna och fötterna helt täckta av blåsor. Och när jag ställde mig på vågen htade jag tappat fem kilo.

Den 35-åriga vagabonden från Kalifornien har rest till fem kontinenter och besökt mer än 50 länder. Ständigt har han tagit med sig sina bästa vänner - golfklubborna.

Men under besöket i Mongoliet hade han bara med sig en egen-

tillverkad järntrea. Tolme behövde inte bära den själv. Det jobbet skötte Khatanbaatar, en inhemsk caddie, som till vardags arbetar som lastbilschaufför.

- Han kunde ingenting om golf och kunde inte ett ord engelska. Vi snackade på mongoliska så gott det gick. När jag inte förstod vad han sa eller menade så plockade jag fram grammatikboken och gestikulerade, berättar Andre som inför

resan gick en fyraveckorskurs i mongoliska.

Banan, som fyndigt nog 'döptes' till Steppes National, var omkring 200 mil lång. Det 13e hålet mätte 18 mil och hade par 845.

- Efter sju dagar rullade jag i den sista putten. Då befann jag mig i närheten av Gobiöknen, på den punkten i Mongoliet där det är som varmast, säger Andre.

På dagarna påvisade Celsius mätare att temperaturen översteg 30 plusgrader. På nätterna var det kyligare.

- Ibland var det nollgradigt. Men tältet som jag hade mig funkade bra. Ibland övernattade jag hos bekanta till Khatanbaatar. Det största problemet var annars vinden. Och den kom aldrig i ryggen. Alltid motvind, säger Andre och skrattar.

Han besökte Mongoliet redan 2001 och upptäckte att omgivningarna i den centrala delen av landet var som klippta och skurna för spontangolf.

- Gräsområdena är ändlösa,

träden lätträknade och outpinnarna obefintliga.

Trots det donerade han 509 bollar till de mongoliska ökenslätterna.

- Okej, det är en hel del - men faktum är att jag hade kalkylerat med något värre. I jeepen, som Khatanbaatar körde, hade vi totalt 660 bollar från början. I landets västra delar kunde det gå en dag utan att jag slog bort en boll - landskapet var så torrt och det fanns knappt högt gräs. I öster gick det sämre. Där försvann bollarna som pengarna efter en lönehelg, säger Andre.

Efter sju veckors golfande och med fem maraton nog kännbara i ben och armar kom han i 'mål' på det 18e hålet. Han firade med vänner som bjöd på kalla, mongoliska öl i Khowd, en stad inte långt ifrån den 18e 'greenen'. Tolme var trött men väldigt belåten.

- Jag hade lyckats med ett uppdrag som ingen annan tidigare gjort. Samtidigt tänkte jag: 'vad ska jag göra i morgon?' Tomheten slog till, berättar han.

Jag frågar Andre om han skulle kunna tänka sig att göra om något liknande igen.

- Hmm, svår fråga. Det var extremt tufft, både fysiskt och psykiskt. Min kropp var utmattad efter allt gående och det krävdes beslutsamhet för att jag över huvud taget skulle orka i mål. Men visst - får jag en förfrågan, och finner ett nytt passande land så varför inte?

Så de som kallar dig tokig kan gå och lägga sig?

- Om jag får beskriva mig själv så är jag kreativ och äventyrlig. Jag gör det som få skulle ha modet att våga sig på. Crazy? Jag? Inte alls!

Henrik Lenngren