Runt ett bord i caféterian i FIFH-hallen har ett tjugotal barn och ungdomar samlats för att dricka läsk och äta tårta. De är högljudda och nojsiga, och min första tanke är att de firar en serieseger eller kanske en av lagkamraternas födelsedag. Men sedan upptäcker jag honom, Sveriges bästa goalballspelare, längst ner i ena hörnet. Tystlåten, leende och huvudet högre än alla andra. Festen är till hans ära. Silvermedaljören från Aten, Jimmy Björkstrand, är hemma igen.

- Det är verkligen ett otroligt intresse kring goalball just nu. På skolan där jag arbetar hade man ordnat en välkomstfest och ute på stan kommer folk fram och gratulerar till medaljen i OS.

Handikappidrott har länge fört en undanskymd tillvaro i skuggan av andra idrotter. Men de senaste åren har intresset och mediebevakningen kring i synnerhet goalball ökat ordentligt.

- Det verkar som alla har sett eller hört talas om goalball i och med mediernas bevakning under Paralympics. Det har skett en stor förändring och det är givetvis otroligt kul.

Handikappidrottarna är annars vana vid att medierna endast visar uppmärksamhet kring just stora mästerskap som Paralympics, men Jimmy ser ändå en skillnad jämfört med tidigare.

- Man får se det som en stege där det blir bättre och bättre. Synen på handikappidrott håller på att förändras. Tidigare kunde man höra attityder som att det var kul att handikappade fick delta, men nu förstår folk att vi lägger ner väldigt mycket tid och kraft på vår idrott.

En annan orsak till uppmärksamheten från media beror på att goalball-laget haft stor framgång de senaste åren, bland annat genom VM-guldet i Rio de Janeiro 2002.

- Landslaget har varit framgångsrikt och det är ju sådant som man vill läsa och höra om i tidningar, radio och tv.

Handikappidrotten har medvetet försökt nå ut till en större allmänhet under en längre tid. Allt från sponsorer till skolungdomar bjuds till FIFH-hallen för att pröva på sporter som goalball. Detta har, tillsammans med medierna, hjälp till att sprida en kunskap om handikappidrott.

- Nu frågar folk mer om det rent sportsliga, tidigare behövde man förklara vad sporten goalball var för något. Idag ses det istället som en vanlig sport.

Ett kvitto på att handikappidrotten tagits upp och jämställts med 'vanlig' idrott, är att man numera finns representerade på den årliga idrottsgalan. Men flera handikappidrottare är irriterade över att man placeras i en särskild handikappkategori. Friidrottaren Madelene Nordlund vägrade att komma till fjolårets gala, där hon nominerats i kategorin 'Årets idrottare med funktionshinder'. Hon vill istället ses som en vanlig friidrottare. Jimmy Björkstrand delar inte hennes uppfattning.

- Att Madelene vill ses som en vanlig idrottare är helt rätt, men att man delar in i kategorier är naturligt. I annat fall kan man likaväl plocka bort kategorier som man och kvinna också. För min egen del är det helt ok, att det är som det är.

I Paralympics tog skytten Jonas Edman fyra guldmedaljer, och röster har höjts för att det nu är dags för en handikappidrottare att tilldelas bragdguldet. Men Jimmy Björkstrand tror inte att en handikappidrottare kan komma i fråga.

- Det är möjligt att det kan komma i framtiden, men jag tror tyvärr inte att det blir så i år. Jonas gjorde en oerhört stark insats i Aten, men jag tror inte att det räcker ändå.

Flera experter och sportkrönikörer menar att konkurrensen inom handikappskytte är för liten, och att Jonas Edman inte kan bli aktuell av den anledningen.

- Jag vet inte hur konkurrensen är inom skyttet men man måste konstatera att fyra guldmedaljer på fyra försök är imponerande, man kan ju aldrig vara bättre än bäst. Vi får hoppas att synen på handikappidrottarnas prestationer kan värderas på ett annat sätt i framtiden.

Jimmy Björkstrand vet ännu inte hur hans egen framtid som goalball-spelare ser ut. Som 25-åring har han vunnit VM och har ett brons och ett silver från OS. Han tränar fem gånger i veckan, vilket är svårt att kombinera med läraryrket.

- Det tar enormt mycket tid att vara elitidrottare. Inför OS tränade jag i princip varje dag, och jag vet inte om jag klarar att satsa mot nästa mästerskap i Peking om fyra år.

Inom handikappidrotten finns inga ekonomiska förutsättningar att helt koncentrera sig på sin sport, utan det krävs att man har ett jobb vid sidan om. För Jimmy beror framtiden som elitidrottare till stor del på om han kan få in sponsorer som möjliggör en satsning.

- Det skulle vara en dröm att kunna leva på sin sport, men som det är nu går det inte. Jag känner också ett stort ansvar mot skolan där jag arbetar. Mitt idrottande ska inte behöva gå ut över mina elever, därför kommer jag nog att trappa ner.

Jimmy Björkstrand saknar även det sociala livet, som blir lidande av idrottandet. Han ser fram emot att kunna gå ut och träffa människor i högre utsträckning än tidigare.

Men hur är det egentligen med OS-byn? Det cirkulerar ju vissa rykten om det sociala ungänget...

- Det där vet jag ingenting om, eftersom jag koncentrerar mig stenhårt på min idrott, skrattar Jimmy. Men jag vet så mycket som att det uppstått flera 'goalball-par' under åren. Så blir det ju när man lever med sin idrott.