En halvtimma söder om Tel Aviv, strax utanför den numera judiska staden Ashdod brukade Saids familj jorden. Året var då 1948.

- Vi bodde i ett fint hus med stora ängar, men när mina föräldrar blev flyktingar stannade deras liv upp berättar Said. De levde i drömmen om det förflutna, om hur de brukade skörda sin frukt, valla sina får och vila i apelsinträdens skugga.

Under det som i folkmun kallas den stora katastrofen, då Israel grundades och hundratusentals Palestinier fördrevs från sina hem, flydde Saids familj till Rafah. Han föddes här och har endast sett sin hemby en gång, men som så många andra flyktingar av sin generation har han alltid levt i den genom sina föräldrar.

Israels slutliga återtåg från Sinai markerade början på en ny epok, äntligen kunde fred slutas mellan grannländerna. Said var ännu en ung man då fredsavtalet införlivades 1981. Den nya gränsen skulle skära rakt igenom Rafahs hjärta. Familjer och grannar skulle återigen splittras och bli flyktingar i olika länder. Så var Rafah lämnat åt sitt och FN:s öde på varsin sida om den israelisk-egyptiska gränsen.

Till en början var det endast en väg som hindrade familjernas dagliga möten, sen kom staketet. I dag löper en åttameters järnmur genom staden. Med förevändningen att förstöra smuggeltunnlar mellan den delade staden, har militären sedan ett år tillbaka inlett en av sina största kampanjer för att bekämpa vapensmuggling. Då tunnlar allt som oftast inte syns ovan jord har man valt att spränga så gott som allt på sin sida om gränsen. Tusentals personer har lämnats hemlösa. Världssamfundet har ryckt in till undsättning och delat ut tält.

Närmast gränsen står ett hus i ensamt majestät, omringat av ruiner. Av ödets nyck har det motstått grävskopornas vassa blad och vakttornens grovkalibriga eld. Till väster blottar de jämnade husen horisonten, där den omtalade bosättningen Gush Qatif sträcker sig längs stranden och tar havet i anspråk, till öster, likt ett spräckt granatäpple, innanmätet av en konstateljé. På en halvt raserad vägg påminner Klippmoskén om sin närvaro. Rakt söder ut skyms sikten av järnmuren med en igenbommad öppning för pansarvagnar. Likt Colosseum väntar den på att släppa loss odjuren. Norrut slumrar Rafah i drömlösa nätter, fasaderna är perforerade av kulor, fönster och balkonger sedan länge igenmurade.

På altanen, tre meter från den plats där den brittiske journalisten James Miller blev skjuten i huvudet förra året, har familjens män och vänner samlats för att avnjuta kvällen i varandras sällskap. I en ring runt elden intas diabetiskt sött te och hemodlad marijuana i kopiösa mängder. Karlarna växlar mellan egyptiska, israeliska och palestinska simkort i mobiltelefonerna beroende på vilken mur de vill ringa över. Maskingevärselden slår in i grannhuset.

När kvinnorna gått och lagt sig vågar sig männen in i vardagsrummet där de välkomnas av Tevens avslappnande blå sken. Enligt ihärdiga lokala undersökningar avnjuts amerikansk fribrottning bäst med mogen Sharonfrukt. Väggarna är det enda som stävjar den eskapistiska seansen. I ett tappert försök att hålla de onda andarna borta, är väggarna intill gränsen tapetserade med citat från koranen. I den kolsvarta natten gör djuren sin entré. En åsna ropar arrogant ut mot månen. Den utklassas snart av pansarvagnens dova morrande.