Två unga tjejer bor tillsammans och båda söker kärlek och identitet. Deras liv kantas av utseendefixering och prestationsångest. Det är ramen för minidramat Desperados, som nu spelas på Spegelteatern.
Går det att finna och frambringa en egen kraft och respekt för sig själv när all lycka förväntas sitta i det yttre?

Ungdomarna förefaller till en början vara mycket olika. Den ena är slarvig, festar mycket och tar livet med en klackspark. Samtidigt strävar hon ständigt efter att bli omtyckt av killar. Självförtroendet är i botten och allt handlar om det yttre, en ständig strävan att förändras.
Det visar sig så småningom att hon blivit gravid med en som hon fortfarande är kär i, men som har dumpat henne. Det blir knäcken. Hon känner sig inte god nog för någon.
Kamraten Vicky förefaller å andra sidan vara väninnans raka motsats, hon är 'fröken perfekt', får alltid högsta betyg och vet att hon ska 'bli någon'. När hon en dag glömmer sina nycklar, en i sig bagatellartad händelse, blir det en vändpunkt.

Pjäsen når sin höjdpunkt när Vicky bekänner att hon är olycklig därför att hon alltid stänger inne sina känslor och inte släpper någon inpå livet. Hela hennes tillvaro har gått ut på att ha kontroll.
Föreställningen utgörs av ett spel mellan dessa två, som var och en blottar sin respektive sårbarhet allt eftersom handlingen framskrider. Utåt sett olika, men i det inre bubblar samma typer av problem.

En intressant aspekt är att rollerna inte är personifierade. Det är bara i förbigående som publiken får reda på att den ena heter Vicky. Kanske vill manusförfattaren på det viset visa på anonymiteten i samhället.
Föreställningen börjar lite trevande, men efter en tid växer spelet växer i styrka och pjäsen blir riktigt stark på slutet. Dansstyckena är fint koreograferade och lyfter pjäsen tempomässigt.
Temat är välbekant, men berör många ungdomar. Desperados fungerar som en väckarklocka för vuxenvärlden: när ska vi uppmärksamma ungdomars utsatthet?