När målvakten viker ner sig måste organisationen genast hitta en ny syndabock. För när förlusten kommer måste det pekas finger igen. Sedan ligger skulden på tränaren. Oavsett om tränaren egentligen har haft möjligheten att påverka lagets situation så är det lättare för en klubbledning att sparka tränaren än att sparka en hel spelartrupp. Speciellt i svensk hockey där matcherna är fler än årets veckor.
Längst framme vid fronten måste tränaren stå emot. Det kräver ledningen. Annars åker man ut. När tränaren viker ner sig måste organisationen genast hitta en ny syndabock. För när förlusten kommer ska det pekas finger igen.
Men när tränaren har sparkats blir det svårt att hitta en tredje syndabock. För spelartruppen består av de spelare som klubbledningen skrapat ihop och tränarstaben består av personer de rekryterat. Så vem ska man då peka fingret mot?
Niclas Wikegård på svt gick i veckan till skarp kritik mot klubbledningarna runtom elitserien för bristande självinsikt. I slutändan är klubbledningens eget fel om man anställer personer som inte klarar av jobbet och saknar tålamod att låta en tränare genomföra sitt jobb. Klubbledningen självt står i slutändan med ansvaret när det går dåligt. Oavsett om det pekas på uselt målvaktsspel eller bristande coaching. För klubbledningarnas chefer är föreningens medlemmar och föreningens "kunder", de som besöker hemmamatcherna och handlar souvenirer.
De har makten, bara de själva tar den. Men trots att vi har en folkrörelsebaserad elitidrott är det extremt sällan som medlemmar och publik ställer krav på sitt favoritlags klubbledning.
Tänk på det nästa gång du hytter med näven mot tränaren efter en förlust. Klubbledningen kan du själv påverka genom att bli medlem i din förening. Då kan du vara med och dela på makten. Men då blir även du delansvarig. Då blir det vi i pressen som pekar fingret mot ditt misslyckande.