Det är ett välgörande lyft som visserligen lämnat de shakespeareska, höviska tonfallen i sticket, men som samtidigt öppnar spelet med ett ungt och teatralt lockande tilltal. Lägg därtill några handskgjutna låtar av Håkan Hellström och Heidi Saikkonens solida scenbild av ett dystopiskt 2060- tal, och det mesta faller på plats. Fursten, härskaren över Veronas två stridande släkter, blir i Löfgrens bearbetning både pjäsens och föreställningens ciceron, i Eric Ericsons infallsrika och respektlösa spel.
Med tanke på att Romeo & Julia är världslitteraturens kanske vackraste och rikaste kärleksdrama, vars källklart gnistrande vers, genom tiderna, lockat murar av sten att fälla tårar, känns Löfgrens alerta uppdatering helt rätt. Om första akten larmar och gör sig till i ungdomens trots mot stadens stelbenta fäder, så djupnar andra akten lika stadigt, därtill så shakespeareskt som man bara kan önska. Gängens hårdnande, tillika kraftfullt koreograferade, konflikt kring den kärlekskranke Romeo, det sköna munviga tjôtet mellan Bahador Foladis Benvolio, Mia Höglund-Melins Mercutio och Jonatan Rodriguez Romeo, laddar upp hela situationen inför festens möte med Julia.
Sällan har väl generationsmurarna i detta klassiska drama skildrats med sådan kraft som i Löfgrens iscensättning. Fursten söker bygga en bro över konfliktens centrum men under och mellan Heidi Saikkonens valvbågar hettar striden till alltmer, medan Romeos och Julias förälskade blickar glöder till tvärs över scenen. Pappa Capulet, (Ralph Carlsson) styr som avspänd och tyrannisk industriman, både Julia och ättens stolthet med järnhand, med fingrarna ömt om konjakskupan. Amman förmedlar de nödvändiga budskapen mellan Julia och den småningom fredlöse Romeo, på flykt till Mantua. Carina M Johansson är helt fabulös i rollen, i komisk skälvande klyvnad mellan olika herrar och uppdragsgivare.
Men det är kring Julia som hela spelet koncentreras och innanför Emilie Jonssons fragila yttre känns värmen starkt pulserande i varenda bokstav som lämnar hennes läppar. Det är en kärnfull tolkning, med ett så lekfullt mognande uttryck, att jag nog aldrig sett dess make. Jonatan Rodriguez matchar henne starkt, men hamnar ändå i ett, säkerligen avsett, underläge. Maria Löfgrens uppsättning växlar första aktens sexfixerade utspel mot en djupnande ton i den andra, där utrymmet för de ungas omogna lekar stadigt krymper och där kärlekens kraft lika oavbrutet stegras. Deras gemensamma älskogsbädd blir i slutackordets smärtsamt starka scen till gemensam dödsbädd när kärleken offrats på familjehederns altare.