Jag vill ruska om den dumma, dumma tonårsflickan som gör sig själv så illa. Och jag undrar vad det vad som gick så fel. Varför?
Alkoholens förödande kraft. Fel sammanhang. Barnslig och ungdomlig naivitet. Men kärleken fanns där och breven från mamman till dottern som befinner sig i London är finstämda, ömsinta och, tja, mammiga. Men det räckte inte.
Frustrationen växer i samma takt som Lena, bokens jag, sticker fler nålar in i sin späda kropp och sargar sin så sårade själ. Ilskan bränner när hon sticker fingrarna i halsen. Tårarna rinner när hon säljer sig i den desperata kampen för att må bättre. Jag blir illa berörd och vill egentligen inte veta - men Lo Kauppi har något som är få förunnat.
Hon kan nämligen berätta en historia. Berätta på ett trollbindande sätt som gör att det inte går att lägga boken ifrån sig. Berätta så att det berör och berätta så att den sargade Lena kommer nära. Så att man lever sig in trots att hon lever ett liv som jag varken kan förstå eller föreställa mig. Och det är likaledes uppenbart att Lo Kauppi besitter en tämligen ovanlig styrka. För i dag, en teaterföreställning och en bok senare, har Lo åstadkommit något som Lena inte trodde att hon skulle orka och hon har överbevisat mig om att det går att förändra, i alla fall sig själv och sina förutsättningar.
Men Lo vill något mer och det är uppenbart att Bergsprängardottern som exploderade, både som föreställning och som bok, har ett syfte. Lo berättar inte sin historia för sin skull utan för alla andras skull. Med den utmanande berättelsen om sitt liv, sina nålar, sina fingrar, sin sargade kropp vill hon uppmana såväl vanliga människor som politiker att något måste förändras och förbättras i arbetet med ungdomar, missbruk och LVU, den så ofta kritiserade lagen om vård av unga. Det måste gå att få hjälp om man behöver det.