I radion hör man den västsahariska befrielserörelsen Polisarios kanal. De spelar raï-musik. Runt omkring oss på en grön, mönstrad matta står låga soffor, som är sängar på natten. Ovanför sofforna finns mycket små fönster utan glas, med ståltråd som skydd. Sten-väggarna är vita och på en vägg hänger ett skåp med plåster och bandage.Vi sitter runt en bricka av silver på låga ben. Mariam lagar te. Hon torkar bort sanden från glasen och värmer den lilla blåa tekannan på glödande kol. Sedan häller hon upp teet i ett litet glas. Hon häller teet mellan glasen för att blanda ut sockret och för att det ska bli skum. Helst ska man dricka tre glas te. Västsaharierna säger att det första glaset te är bittert som livet, det andra glaset är sött som kärleken och det tredje glaset är mjukt som döden.

Mariam Moulay Ahmed är född i flyktinglägret Smara. Hon har studerat i Alger i 13 år, och nu är hon tillbaka i Smara. Hon har nyss gift sig med Ali Ahmed.– Det är underbart att vara tillbaka. Varje människa har rätt att vara med sin familj, säger hon.Även Mariams mamma, syskon och syskonbarn bor här.Spanien hae Västsahara fram till år 1975. När Spanien lämnade Västsahara, ockuperade Marocko landet. Många västsaharier flydde då till öknen utanför Tindouf i Algeriet. Efter flera års strid blev det vapenvila år 1991. Sedan dess ockuperar Marocko två tredjedelar av landet. FN-organet Minurso finns här, men många människor tycker inte att de hjälper till mycket. Minurso ska ordna en folkomröstning om Västsaharas självständighet, men de har inte lyckats.– När Minurso kom hit trodde många på en förändring. Sedan har deras kontrakt förlängts sex månader i taget, men ändå har inget hänt. Nu har jag slutat hoppas på hjälp från dem, säger Mariam.

FN ger Västsahara mat som bistånd, men de får mindre mat nu. Mariam tror att FN vill pressa västsaharierna att använda våld för att få tillbaka sitt land.– Det är otäckt när bistånd blir en politisk fråga, säger Bouhobeiwi Yahya från hjälp-organisationen Röda halvmånen. Röda halvmånen delar ut maten från FN i flyktinglägren vid Tindouf.Kanske är det som Mariam säger, att det måste hända mer. Kanske måste pressen på Marocko bli större för att de ska lämna Västsahara. Till dess får flyktingarna i öknen vänta.De har blivit vana att klara sig med små resurser. Många av de unga i lägren har studerat i Kuba, Libyen, Mauretanien eller Algeriet. Tillsammans med Mariam besöker vi den lilla marknaden i Smara. Här kan man köpa allt från tyger till elektronikprylar och kamelkött.– Vi måste ju göra något, vi vill inte bara sitta och vänta, säger Mariam.Hon själv ska snart börja arbeta på kvinnocentret i Smara. Hon ska föreläsa i engelska och hjälpa till att sköta kvinnocentret.– Det ska bli väldigt roligt att komma igång. Kvinnocentret är viktigt här i Smara. Det hjälper och ger kunskap och folk kan lära sig mer om vår kultur, säger Mariam.Sedan Marocko ockuperade landet 1975 har befrielserörelsen Polisario kämpat för att få tillbaka det. Yahiaoui Lamine sköter kontakten mellan Polisario och de nordiska länderna. Sverige säger att Västsahara har rätt att bli självständigt.– Självklart tycker jag att Sverige ska erkänna Västsahara. Men för oss var det här ändå ett positivt uttalande, säger Yahiaoui Lamine.

I flyktinglägren blir folk alltmer arga och trötta på att vänta. De undrar varför FN inte hjälper dem. Det är FN:s ansvar att hjälpa dem, säger Yahiaoui Lamine. Men han tror att det finns andra lösningar. Om olika länder stöder Västsahara kan det bli svårt för Marocko att fortsätta ockupera landet.Men i Polisario diskuterar man om man ska börja kriga igen, om inget händer. Tidigare i år kom Marocko med en plan för Västsaharas framtid. Men enligt planen skulle Västsahara inte bli ett eget land, så Polisario sa nej.För en månad sedan sa FN att Marocko och Västsahara måste träffas och diskutera. De har inte gjort det på flera år.– Det kan vara bra om Marocko lyssnar på oss, säger Yahiaoui Lamine.

Några mil från Smara ligger Enjaila, ett mindre flyktingläger, och där ligger Mine Victim Center. Där bor personer som har blivit skadade av minor och annat från kriget. Flera är militärer, men andra är civila. Ahmed Jatari var befäl för 20 soldater under kriget. Han blev träffad av splitter från en bomb. Hans ryggmärg blev skadad, och han blev förlamad från höften och neråt. Ahmed Jatari berättar:– När vi gick ut i kriget 1975, kom många av oss från städerna. Vi visste inget om öknen och om att kriga. Det var kaos och många av mina vänner dog.

Ahmed har bott på Mine Victim Center sedan 2003. Han har ett slitet rum bakom en ljusgrön dörr längst bort i en korridor. På golvet ligger en madrass, en tv visar musikvideor och i ett hörn står en dator. En mönstrad gardin framför fönstret ger skugga.Han jobbar som ekonomiansvarig på centret. De håller på att renovera huset, och Ahmed försöker få fram pengar till det.– Det är skönt att ha något att göra, säger han.Som många andra är Ahmed besviken på FN. Trots att han själv har blivit skadad i kriget, tycker han inte att det vore fel att starta krig mot Marocko.– Jag blev bara förlamad, det kunde ha varit värre. Jag skulle gå med i armén igen för vår självständighet, säger han.Roms universitet ger bistånd till Mine Victim Center. De har gett Ahmed en enkel digitalkamera. Han brukade fotografera när han var ung, före kriget. Nu har han börjat fotografera igen. Ibland sitter han vid datorn och redigerar bilderna.– Det är inte bara en hobby. Jag vill att man ska kunna se i framtiden hur livet såg ut i flyktinglägren. Jag vill också visa det för västsaharierna i de ockuperade delarna, som vi inte kan träffa nu, säger han.

Mellan det befriade och det ockuperade Västsahara går en 200 mil lång mur, som Marocko har byggt. Där finns också cirka sex miljoner minor. Därför kan västsaharierna inte träffa sina släktingar på andra sidan. Under 2004 hjälpte FN familjer på båda sidorna att träffas. De fick träffas i fem dagar. Mariam var en av dem som fick träffa sina släktingar.– Det var fantastiska dagar, som en dröm. Tänk hur det är för en mor att träffa sina barn igen efter 30 år. Det går inte att föreställa sig.Marjam får tårar i ögonen. Jag frågar henne om hon tror att det tar 30 år till innan hon får se sitt land. Då skrattar hon.– Nej. Jag tror att vi får se det mycket tidigare än så. Inshallah, om Gud vill, säger hon.Lätt svenska: Malin Bergendal