Militärdiktatur, miljöförstörelse, terror, växthuseffekt, president Bush och andra förstörare av sinnesron, det räcker mer än nog för att väcka tanken på ett eget rymdskepp för utforskandet av evighetens möjligheter.
En vacker morgon startar han och spränger sig med kraft upp genom atmosfären. I en sinnrikt konstruerad musikalisk resa, med utgångspunkt i den argentinske rockmusikern Luis Alberto Spinettas intensiva ballader, kastar han sig högre och högre i vardagsfilosofiska betraktelser. Ibland besöker han, i nödvändiga pass, skeppets helautomatiska toalett (den sägs sköta om hela processen), eller tar sig en rymdpromenad för att kolla ett eller annat i flygetygets maskineri.
Jag har, konstigt nog, inga som helst svårigheter att godta denne särlings mycket säregna resa; jag accepterar scenrummet som en trovärdig inneslutenhet i skeppets färd mot högre rymder, trots David Sperlings synnerligen jordiska närvaro. Och jag tror att det är just det som är vitsen med att låta denne argentinske busschaufför dela med sig till oss sin känsla av medvetandets oerhörda gränslöshet. Outtröttlig i sin rika fantasi tycks denne man fortsätta att köra sin lokala buss i Buenos Aires, till tonerna av landets rockmusik, men skönt förlorad i oändlighetens möjligheter.
Tilläggas måste att Sperlings huvudperson inte saknar humoristiska perspektiv; mer eller mindre djupa skratt vibrerar oavbrutet genom den fullsatta salongen. För vad har vi här på jorden som inte kan återfinnas i fantasins kreativitet? Till exempel en fjärran planet där man kan förtöja en stund och doppa fötterna innan man tar sig ett rejält dyk i rent och sött vatten där kallsuparna utgör delikatesser. Kanske det inte räcker för en mänsklig tillvaro i stort, men är stort nog för blott ögonblickets njutning.