Ur en tillspetsad situation, på utsiktsberget nära Alingsås, där Karin Boye tar livet av sig, öppnar Anna Westbergs intensivt sceniska närvaro, i Witts koreografi, för det ultimata ögonblick där livet passerar revy. Starkt och visuellt stiger verkligheten fram, ur såväl 40-talets tidsstämningar som ur Boyes egna, poetiskt frammanade, erfarenheter och ur sina visioner om ett annat liv.

Som ett mycket litet barn sitter hon där och leker med sömntabletterna framför sig, kastar dem ut över golvet, söker tyda deras mönster, väljer noga vilka hon skall ta in i munnen, kastar upp dem, fångar dem på händernas översidor: hur många barn får jag när jag blir stor; en bild vars hisnande intensitet omedelbart djupnande tangerar smärtgränsen. Ur detta svävande ögonblick av enkel lekfullhet, när allt är på väg att ta slut, tar Gunilla Witts uttrycksfulla berättande koreografi sats.

Gisela May understryker, lågt sjungande i bakgrunden, depressionens stämningar under krigsvåren 1941, när Anna Westberg som Karin Boye påbörjar sin timslånga avklädning av sin tid och sitt rum. I en striptease, i obeveklig avsaknad av någon som helst tease, draperar hon dröjande sina kläder, plagg efter plagg, över fondens vackra smide. Men kan man kalla hennes rent fysiskt starka teatrala rörelser för dans? Ja visst, Westberg dansar inte endast Witts lyriska text utan också en hel del av danshistoriens mer tydliga tecken i tiden, som Pina Bausch, eller Cullberg, ja till och med Marlene Dietrich.

Karins krig är så nära man överhuvudtaget kan komma ett allkonstverk. Ord på liv och död dansade med danshistorien som medel, tid och rum sammanlänkade i en imponerande stark, konstnärligt medveten förtätning.