Att börja inom restaurangbranschen som 15-åring och fortfarande vara kvar när man är 45 år hör inte till vanligheterna. Men brinner man för något så gör man. I dag är Ennio Pavodan chefskock på en italiensk restaurang i Göteborg. Men intresset för matlagning började redan när han som liten hjälpte till på familjerestaurangen i Venedig.
- Jag gillar alla ingredienser som finns i ett kök. Det finns alltid folk runtomkring dig och det håller dig väldigt aktiv. För mig är det väldigt viktigt. Det är min metabolism. Att sitta still på ett kontor kan vara trevligt för en del personer, men det är inte något för mig.
Att Ennio Pavodan har gott om energi märks tydligt och hans röst hörs hela tiden. Han skämtar, skrattar och ger order om vartannat. Händerna gestikulerar när de inte är upptagna med att arbeta.
Trots att det alltid finns saker att göra på restaurangen och Ennio aldrig står sysslolös lyckas han ändå då och då släppa allt för att med hundra procent leva sig in i det han säger. Förberedelserna är i full gång inför kvällen och om ett par timmar kommer köket att vara ett slamrande och stressigt, organiserat kaos.
- Visst är det jättehårt ibland, om det kommer 200 personer på en gång och vill äta, men man får bita ihop. Det är viktigt att vara lugn och inte tänka på annat utan jobba med hjärtat. Tänker du positivt kommer turen att vara på din sida.
Under tiden han står och bakar ut pastan till små knyten konverserar han avslappnat och svarar direkt när det kommer någon och frågar om något helt annat. Han rör sig snabbt mellan de olika rummen och i köket ger han råd och tips till en av kockarna.
'Bord 27: pesto, carbonara, lök, vitlök! Färdig? Bra, perfekt. I love you! Jag ska koka pastan nu. Inte imorgon. I dag!'
Ennio är en underhållare, men det betyder inte att livet alltid varit lätt. Hans pappa var sjuk och dog när Ennio var 16. Sin mamma har han bara träffat en gång och det var faster Rachele som var hans andra mamma. Hon var ordförande i en gastronomisk akademi i Italien, hade en restaurang, och var en stor förebild.
- Jag känner mig lyckligt lottad eftersom det har gått så bra för mig. Någon däruppe måste ha tyckt om mig, säger han och rycker på axlarna.
Efter mycket sommarjobbande och en femårig, tuff, kockutbildning ville Ennio börja ett nytt liv. På den tiden pratade alla i Italien om att i London, där finns livet! Så 22 år gammal gav han sig av och började jobba. Så småningom startade han tillsammans med en vän en restaurang. London beskriver han som den bästa av alla städer.
- London var fantastiskt. Jag var ung och jag öppnade en restaurang från början där. Jag mognade där tror jag.
I London hittade han också sin blivande fru. De gifte sig och fick den första av sina två döttrar. Efter fem år i England gick färden tillbaks till Italien och jobb på restaurangen Sedana, belönad med en stjärna i den ryktbara Michelinguiden. Nästa stopp var USA där Ennio jobbade ett år på den italienska ambassaden.
- Det var ganska tråkigt där eftersom det inte var så mycket att göra, men samtidigt var det bra, för man kunde ägna sig åt att dekorera snyggt.
I stället för ambassaden fanns det jobb på en restaurang i McLean, ett ställe dit många kändisar kom för att äta.
- Kändisar vet alltid om maten är bra, för de är ute mycket och äter.
Efter fyra år i USA ville Ennios dåvarande fru återvända till Sverige för att börja läsa på Chalmers. Hon åkte före och han kom två månader senare. Han tycker att det är viktigt att lämna ett företag så att det har goda förutsättningar att klara sig.
- De måste få en chans att kunna fortsätta om de har varit bra. Man ska inte göra det svårt för folk..
Han tycker om att hjälpa unga kockar att lära sig branschen.
- Många unga får inte en chans att utveckla sig. Vad ska de göra då? Söka till Sveriges kock? Om de vinner kanske de får öppna en restaurang, men vad lär de sig? Jag tycker om att hjälpa dem att utvecklas, att ge dem en chans.
Under sin tid i Sverige har Ennio öppnat två restauranger, varit med i svenska kocklandslaget och sedan sex år tillbaks jobbar han nu i Göteborg. Totalt har han varit med och öppnat omkring tio restauranger i olika länder. Det ser han som något naturligt; kockar måste flytta på sig för att utvecklas.
- Man måste åka till olika länder för att se hur de gör där. Man kan inte laga samma lasagne i 20 år, vad lär man sig då?
Ennio upplever att många som utbildar sig till kockar i Sverige gör det bara för att de måste jobba med någonting, inte för att de brinner för yrker.
- I Italien åkte man ut från kockskolan om man var lat och inte gjorde bra ifrån sig.
Motto för Ennio själv är att man alltid måste följa sitt hjärta, pengar löser sig sen.
- Man kan inte vara kock utan att ha hjärtat med sig. Då blir du sparkad inom ett år.
Att vara kock innebär många sena kvällar och ibland arbetsdagar på 14 timmar, något som inte alltid är lätt att kombinera med familjeliv. Men Ennio gör sitt bästa för att balansera tillvaron. Döttrarna träffar han så ofta han kan och har fortfarande en bra relation med deras mamma trots att de har separerat.
Även om han har hunnit med mycket i sitt liv drömmer han fortfarande om att öppna en egen liten restaurang i ett varmt land, helst nära stranden. Sverige är egentligen lite för kallt för honom. På den restaurangen vill han laga sin favoritmat, 'creola cuisine' en blandning av amerikansk, italiensk och fransk mat som han lärde sig att uppskatta under sin tid i USA.
- Den är fantastisk! Du skulle se färgerna, och smaken... det är vackert!