Inte sedan Stålverket och Getingsommar har Järntorgsscenen spelat en så vital och märgfull skådespelarteater som i VD, en oerhört stark, ytterst imponerande föreställning. I ett gudabenådat ensemblespel lyser var och av scenens skådespelare helt i egen rätt; det är särdeles intressant eftersom det, förutom praktikanten Lisa Linnertorp, är fråga om en ensemble som arbetat tillsammans mycket länge.

Stig Larssons moderna och demoniska mysteriespel har tyvärr hunnit vinna ännu mycket större aktualitet än vid Dramatens urpremiär i slutet av åttiotalet, och Susan Taslimis strama, precisa regi öppnar ytterligare visuellt starka rum för 2000-talets eskalerande fokus på individ, kropp och makt, i motsats till frihet, omsorg och solidaritet. Larssons pjäs sitter som hand i handske i teaterns demokratisatsning, allra minst ett strå vassare, i varje fall rent dramatiskt, än Vivian Nielsens nyss spelade idédrama, Demokrat.

Det handlar om en VD, Sven, som kommer på ett av sina sedvanliga oanmälda besök till sina anställda; denna gång till Hans och hans fru Anna. Svens närgångna frågor och utmaningar berövar gradvis Hans sin roll som Annas man, alltmedan Sven närmar sig Anna med alltmer intim äganderätt. Gränsen för vad han anser sig kunna kräva av dem, mot, i sammanhanget, avsevärda kontanta medel, flyttas oavbrutet allt tätare inåt mot parets privata liv.

Stig Larsson skriver in åtskilliga tankeväckande poänger mellan raderna i ett otvetydigt klassdrama vars varierande kontrahenter antingen andäktigt underställer sig Svens gudomliga närvaro eller ställer honom inför ultimativt dödshot. Tage, utslagen bror till Hans, kommer på desperat besök med sin rejält nedgångna kvinna, Lena, och klasskonfliktens spann vidgas plötsligt på samma gång som det ytterligare förstärks, medan dramats spänning djupnande tangerar det olidligas gräns.

Det är inte långsökt att associera till både Sartres och Becketts dramatik; Larssons pjästext äger en liknande förtätad mystik, något som Lisa Hjerténs svagt belysta, genombrutna scenografi effektivt bidrar till, med brinnande eldstad mitt på golvet, en modern lyktstolpe längre in mot fondens absoluta mörker, omramad av spretiga, svagt upplysta, avlövade trädkronor. Mitt fram på scenen endast en enkel lejongul soffgrupp för rummets alltmer whiskyindränkta konflikt. Ljussättningen är ovanligt kraftfullt gestaltande, med expressivt höjd eller dämpad färgtemperatur, beroende på handlingens sceniska fokus.

Styckets väldiga sprängkraft hanteras av Susan Taslimi med sådan fingertoppskänsla i såväl rollbesättning som regi, att pjäsens fem karaktärer under dramats långsamt exploderande intrig stiger fram i pregnanta och genomarbetade porträtt. Ta bara Lars Magnus Larssons sobert avspända direktörskaraktär, med de grå tinningarnas charm och ett till en början övertygande faderligt leende, bakom vilket en annan och farligare personlighet sakta men säkert gör sig synlig. Lars Magnus Larssons gestaltning är helt mästerlig i sin smygande rörelse, så långsamt avslöjande att den nästan är omärklig.

Alla är lysande i den här föreställningen men aldrig har jag sett Anders Granell så rörande stark som i hans tolkning av Hans bror Tage. Denna abstinensskakande spillra, orakad, skitig och med en förvirring så stor att den gränsar till det geniala, tränger ihop sig med Sven i soffan; man kan nästan ana beröringens gnistbildning, långt innan den blir farlig. Och så Tages tjej Lena, förstås, som Lena B Nilsson spelar med sådan auktoritativ, tragikomisk närhet i uttrycket att jag häpnar över replikernas mättade densitet. En stark vibrerande Erik Ståhlberg spelar en från början lätt töntig, sedan allt ursinnigare Hans mot Lisa Linnertorps oskuldsfulla och, visavi Sven, alltmer medgörliga Anna.

Pjäsen börjar med en biktsituation mellan Hans och Anna, innan Sven hunnit göra entré och slutar med att hon återigen vill bikta sig. I föreställningens borttynande ljus tycks hon vilja berätta något mycket viktigt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.