Den irländske dramatikern Brian Friels har kallats en "irländsk Tjechov", och det kan man väl förstå även om man inte lyckas upptäcka alla associationer till denne i Friels pjäs Efterspel. Maia-ensemblens uppsättning (med premiär i torsdags på Folkteaterns Lilla scen) lyckas nämligen också lyfta fram ett omisskännligt drag av den ryske dramatikerns tonfall och inre liv också i pjäsens helhet. Bara dess möte mellan styckets två utsatta människor, Sonja Serebriakova och Andrej Prosorov, är tillräckligt intressant för att sätta fantasin i gungning.
En dam och en herre möts för andra kvällen i rad i hotellets café. Hon är upptagen med en mängd papper över bordet när han, iklädd frack, med fiollåda under armen, en tallrik soppa i ena handen och en brödkorg i den andra, gör sin entré i rummet. Utan att avslöja för mycket av innehållet i deras cirka timslånga samtal, för det är så intrikat och dubbelbottnat att det vore synd att förneka åskådaren att själv göra sig en föreställning om förloppet, visar det sig snart att ingen av dem egentligen är vad de till en början utgett sig för att vara.

Men även om Brian Friel har lånat såväl samtalsatmosfär som ett visst släktskap hos pjäskaraktärerna, från några av Tjechovs figurer ur Onkel Vanja, Måsen och Tre systrar, så är pjäsen helt och hållet Friels. Den irländske dramatikern driver ett djupt inkännande spel med sina två karaktärer som, likt personerna i Tjechovs Ryssland, drömmer om ett annat och rikare liv. Friels pjäs handlar mycket om vilka medel som är tillåtna för att åtminstone lyckas få en doft av detta andra, och om lögnens väg till en mer attraktiv identitet.

Det är roligt att för en gångs skull få se Sven Andrén och Eva Hermansson spela i ett "äkta" dramatiskt stycke, att jämföra med deras skiftande, och alldeles utmärkta program om till exempel HC Andersen, Monica Zetterlund och Slas. Ganska snart ger sig en speciell ton av tjechovsk lekfullhet till känna; en ytstruktur, en gemensam, både mellanpersonlig och litterär miljö, som spelet med varsam lätthet öppnar inåt mot pjäsens djupare lager. Brian Friels faiblesse för dramatisk lek med identitet och äkthet firar här ömsinta men spännande triumfer.