- Vi skrev ett brev och fick en berömd fotbollsspelare, Göran Johansson, en biskop och en borgerlig politiker att skriva under. Och det var grejen - att alla kunde vara emot kärnvapen, säger Jeanette Rigné, 65, från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
- Vårt arbete är inte alls lika organiserat. Vi skulle behöva bli bättre på att nå ut till folk, funderar Muna Elmi, 29, från Studenter mot krig.
- Jag har under hela min uppväxt sett demonstrationer och namnunderskrifter och debattartiklar. Jag blir uppgiven när jag ser detta stora engagemang men ingenting händer, svarar Tove Posselt, 24, från civil olydnadsnätverket Ofog.
Det är bråda dagar för dem alla när de strålar samman på Hagabion för ett samtal om fredsrörelsen förr och nu. I helgen är det fredsfestival och en tjej kommer förbi för att av Muna få affischer att sätta upp. Tove har snart bråttom iväg för att planera festivalens inspirationsfest i Gamlestan. Raskt bokas Jeanette upp som talare på festivalen.
Ändå har de tre aldrig träffats tidigare.
Den 15 maj 1982 hölls vad som fortfarande räknas som Nordens största manifestation i Göteborg. Fem långa demonstrationståg strålade samman på Ullevi. Polisen räknade till över 100 000 människor som hoppades att Europa skulle bli kärnvapenfritt. Arbetskamrater och buddhistmunkar trängdes med fotbollslag, pensionärer och barn.
I november året innan fanns idén bara hos en person.
- Harriet Otterloo som jag kände från antikärnkraftsrörelsen ringde mig och tyckte att vi skulle göra en demonstration. Vi inredde vårt kansli här uppe, säger Jeanette Rigné och pekar mot taket.
Det var hon som här i gamla Viktoriaskolan ordnade lokaler åt en rad ideella grupper.
- Sen när muren föll och kalla kriget tog slut blev det en nedgång i hela rörelsen. Man trodde att nu var saken fixad, men det var den ju inte, säger Jeanette.
Muna Elmi och Tove Posselt har på ett sätt gått i Jeanettes fotspår - Viktoriahusets salar är än i dag en samlingspunkt för frivilligrörelsen. Och anledningen till att man engagerar sig är samma då som nu, menar de alla. Man inser efter hand att något är fel i världen och vill göra något åt det.
I stället för en generationsklyfta finns här en kulturell skillnad - Jeanette och Tove hade till skillnad från Muna förebilder i form av samhällsengagerade föräldrar.
- Mina föräldrar har följt med väldigt i politiken men det har inte varit någon inriktning på att själv påverka, utan de har passivt kritiserat problemen hemma i vardagsrummet, säger Muna som är född i Somalia och kom till Sverige som fyraåring. Hon menar att många svenskar med bakgrund i odemokratiska länder saknar vanan att engagera sig gemensamt för social förändring. Och omvänt att Föreningssverige kan vara en motig miljö att ta sig in i, även för en doktorand i biomedicin.
- Jag var länge passiv medlem i Studenter mot krig, men först för ett år sedan engagerade jag mig aktivt. Jag tror att man behöver kunna känna igen sig i de andra medlemmarna i en organisation, men jag kände mig främmande,
säger Muna.
De tre göteborgsföreningarna har alla brist på medlemmar med utomnordisk bakgrund.
För Tove Posselt var enbart föreläsningar och flygblad inget alternativ. Hon fann utlopp för sin uppdämda energi först när hon kom i kontakt med det som kallas
direkt aktion.
- Man tycker en massa men måste också göra någonting. När vi var i Skottland och blockerade kärnvapen var det påtagligt och kraftfullt.
Tove arrangerar i sommar ett fredsläger i Karlskoga där de planerar att under några timmar blockera verkstäder där Boforsföretagen tillverkar vapen.
- Men vi gör sådant också, svarar Jeanette Rigné snabbt och radar upp flera exempel.
- Vi fick tips om en hemlig vapenexport från Bofors via Göta älv, folk sprang ut och kedjade fast sig på Jordfallsbron. Bofors förnekade att det var en vapentransport, men vi hade säkra källor.
Men det var på 1980-talet som IKFF-medlemmar blockerade vapentransporter och kärnvapenländers ambassader i Stockholm.
- Vi gör annat nu, inte för att vi blivit äldre utan för att det inte är läge nu. Man måste vinna opinionen först. Jag tycker att det är smartare att vara uthållig och ständigt, ständigt påminna. Det är inte roligt men viktigt, säger Jeanette.
- Jag håller med om att det är ett dilemma. Det är klart att direkt aktion kan uppfattas aggressivt och att folk läser in det de själva uppfattar snarare än det som avses. Men jag tror att civil olydnad alltid har en roll parallellt med opinionsbildning, säger Tove.
Våren 1982, när Jeanette Rigné under sex veckor fick lön av SKTF för att jobba heltid med det nordiska fredsmötet, var hon 40 år gammal. Det är en ovanlig ålder i fredsrörelsen. De flesta är antingen i 20-årsåldern eller i 60-årsåldern, menar alla tre.
- När man skapar familj har man inte tid med engagemang, det bara är så, säger Jeanette.
Kanske är det detta som bidrar till ett genomgående problem hos fredsrörelsen - de vattentäta skotten mellan generationerna.
- Jag upplever inte stor kontakt eller medvetenhet om vad människor i din generation gör. Det försöker vi få till nu med fredsfestivalen och festen Pepp & röj, säger Tove Posselt till Jeanette.
- Jag håller med Tove, jag känner inte att jag har så mycket kontakt med äldre som har erfarenhet, det är mycket nytt jag hör bara nu här. Det kanske saknas ett forum där man kan mötas, säger Muna.
Jeanette Rigné invänder först spontant att IKFF har 'väldigt många' unga medlemmar, men nyanserar sig sedan.
- Det är ju så att vi sitter och väntar på att de ska komma till oss. Tyvärr. Där kanske vi skulle tänka om.
Ibland försöker IKFF göra reklam för sig ute i skolorna.
- Men man tycker att vi är jättemossiga. Och det är vi, säger Jeanette.
- Men vi har ju en bakgrund, har varit lika vilda som ni en gång. Och vi har förvaltat det i snart 100 år, där har vi en jätteerfarenhet som börjar med de hundratals kvinnor som 1915, utan flyg och e-post, samlades mot första världskriget.
På frågan om vilken enskild fredsfråga som är viktigast just nu är det den yngre generationen som talar om opinion och mentalitet och den äldre som verkar mer otålig.
- Jag skulle vilja att alla gick konflikthanteringskurs och på det personliga planet skapade fred sina liv, säger Tove Posselt.
- Jag måste protestera lite, för krig handlar inte om ovänskap utan om makt och pengar. Om det vore förbjudet att tillverka vapen tror jag vi skulle ha kommit väldigt långt, säger Jeanette Rigné.
- Miljötänkandet fått en sådan genomslagskraft nu. Jag önskar att samma insikter om att varje människa påverkar världen skulle komma i fredsfrågorna, säger Muna Elmi.
Klockan är fem. Alla reser sig för att gå till nästa möte.