I söndags stoppade Svenskt näringsliv, SN, medlemsförbundet Svensk handel från det avtal organisationen höll på att skriva under med facket Handelsanställdas förbund.
Kritiken, även internt mot ledningen för Svenskt näringsliv, blev hård. Svenskt Näringsliv bör inte ligga i bakhåll för sina egna förbund skrev en före detta vice ordförande i organisationen i en debattartikel.
Flera i Svensk handels ledning har talat om möjligheten att skriva på avtalet mot centralorganisationens vilja, eller att helt sonika säga upp medlemskapet.

Sent i torsdags kväll skrev Svensk handel och facket ändå under samma avtal de kommit överens om i helgen. Från och med i morgon höjs månadslönerna för 120 000 anställda med i snitt 458 kronor i månaden. Totalt blir höjningen 12,6 procent på tre år, vilket i kronor räknat motsvarar industrins avtal.
På Svenskt näringsliv lade man locket på under fredagsförmiddagen. Vice vd Jan-Peter Duker, som tidigare kallat upp Svensk handels vd Dag Klackenberg på rektorsförhör och tvingat honom att backa från sin överenskommelse med facket, har gjort sig oanträffbar.

– Svenskt näringsliv som sådant har inga kommentarer just nu, säger presschefen Lars Jilmstad.

Istället hänvisar han till ett uttalande där vissa styrelsemedlemmar beklagar torsdagens avtal för att det enligt dem skulle kunna tvinga ned svenska företag på knäna när nästa lågkonjunktur kommer.
Handelsanställdas förbund menar att lönehöjningen per år inte alls är för stor, eftersom nästan hälften äts upp av inflationen och resten mer än väl täcks av ökad produktivitet hos företagen.

– Vi har klarat den jämställdhetsprofil på avtalet som vi har krävt. Att vi lyckats höja minimilönerna är också oerhört betydelsefullt för de lägst avlönade i detaljhandeln, sade en nöjd ordförande Lars-Anders Häggström i ett uttalande.

Svenskt näringslivs agerande i veckan var ett uttryck för en inneboende paradox inom organisationen, menar Svante Nycander, chefredaktör på DN 1979-1994 och numera pensionär i Sigtuna.

– Tidigare förhandlade Svenska arbetsgivarföreningen och LO direkt med varandra och kunde undvika sådana här situationer. Det vore mest logiskt. Men det är arbetsgivarna som hindrar detta för närvarande.
Under 1980- och 90-talen abdikerade Svenska arbetsgivarföreningen, Saf, från den centrala samordningen för att deras ideologer på sikt ville avskaffa hela den svenska modellen med centrala förhandlingar och facklig stridsrätt, menar Svante Nycander.

– Det är ju ett antal storföretagsledare som har den yttersta makten inom Saf. De tänker förmodligen i riktning mot en europeisk normalitet där facket spelar en oerhört mycket mindre roll än i Sverige, säger Svante Nycander. Jag tror att det är en kombination av Timbro-högern, med bakgrund i Saf:s gamla informationsavdelning, plus ett antal storföretagare, som allmänt sett är med på att försöka vingklippa facket.

Det är en ideologisk vision som inte har stöd generellt hos Svenskt näringslivs medlemmar, som består av både privata arbetsgivare, stiftelser och offentliga arbetsgivare. Och även om den fick det stöd den behöver i form av lagstiftning skulle det bara leda till regeringsskifte 2010 och upprivna beslut, menar Svante Nycander.

– Jag tror att Reinfeldt och Littorin och Borg har insett att den svenska modellen faktiskt fungerar bra i grunden. Jag tror att de ärligt menar vad de säger.