- Den här utvecklingen kommer att få ohållbara konsekvenser om ingenting görs. Att vissa grupper har sämre förutsättningar och svårare att ta sig in i samhället är allvarligt. Det skapar stor ilska och frustration och det är någonting man borde ta på betydligt större allvar, säger Catharina Thörn, sociolog vid Göteborgs universitet som har forskat kring segregation, bostadsbrist och hemlöshet.
Redan 1997 konstaterade Integrationsverket i en rapport att situationen i Göteborg var ytterst
allvarsam, vad gäller etnisk boendesegregation. Trots det har få förbättringar skett under de tio år som gått sedan dess. Stadskansliet konstaterar istället i sin årliga rapport Göteborgssamhällets utveckling att den etiska boendesegregationen i staden håller på att förstärkas och att 'den ekonomiska segregationen alltmer sammanfaller med den etniska'.
- Situationen är allvarlig. Det här är precis motsatt utveckling till det vi försökt uppnå, säger Ann Lundgren (s), kommunalråd med ansvar för integrationsfrågor.
En av anledningarna till att integrationsarbetet misslyckats, menar Catharina Thörn är att de så kallade storstadssatningarna som gjorts de senaste åren för att minska segregationen i Göteborg, har varit felriktade.
- Det man hittils gjort är att pumpa in pengar för att förbättra situationen i de utsatta områdena, men det löser inte grundproblemet i sig. Boendesegregationen är ett problem för hela staden och går inte att lösa med åtgärder i enskilda stadsdelar, säger hon.
Även Ann Lundgren är av liknande åsikt.
- När man talar om segregation nämns ofta stadsdelar som Bergsjön och Biskopsgården, men egentligen har de en större blandning av människor med olika bakgrund än exempelvis Askim och Örgryte, säger hon. Däremot kan hon inte se att det skulle finnas något motstånd mot att exempelvis bygga hyreshus i villatäta områden som Askim.
- Jag förutsätter att man i Sverige vill ha det gemensamma välfärdssamhälle vi börjat bygga och som är motsatsen till segregering, säger hon.
På pappret har kommunfullmäktige i Göteborg sedan flera år tillbaka betonat vad man kallar 'en hållbar utveckling' som en överordnad strategi då man planerat stadens budget. Det övergripande målet är att skapa en 'solidarisk och hållbar stad där alla behövs och där alla har goda möjligheter att utveckla sina liv'.
Men under samma period har de ekonomiska klyftorna i Göteborg istället ökat. Och det är främst de invandrartäta stadsdelarna som fått det sämre, samtidigt som de rika stadsdelarna ökat sitt välstånd. 1992 låg medelinkomsten på 256 000 kronor per år i Askim och Älvsborg och på 141 000 kronor i Bergsjön. 2004 hade snittinkompsten i Askim och Älvsborg höjts till 356 000 kronor, medan den i Bergsjön var lägre än tolv år tidigare. Men även inom enskilda stadsdelar förekommer stora skillnader. I Tynnered tjänar de som bor i Näset nästan 200 000 kronor mer per år, än de som bor precis bredvid i Grevegården.
Enligt Catharina Thörn är boendesegregation ytterst en konsekvens av den bostadspolitik som förts de senaste åren, som bland annat inneburit en utförsäljning av allmännyttan.
- Visst låter det fint att äga sin bostad men för att ta lån krävs en fast inkomst och det gör det svårt för människor som står utanför
arbetsmarknaden att få en bostad. Invandrare är dessutom en grupp som redan diskrimineras på arbetsmarknaden, så det hela blir en ond cirkel också för dem, säger hon.
Både Owe Nilsson, (s) ansvarig för bostadspolitiska frågor i Göteborg, och Ann Lundgren menar att den viktigaste insatsen för att minska boendesegregationen är att råda bot på bostadsbristen i Göteborg.
- Men det gäller att få en bra
balans mellan boenden med olika upplåtelseform i staden. Det handlar lika mycket om att bygga småhus i Angered, som att bygga fler hyresrätter i innerstaden, säger Owe Nilsson.
Trots att det gått ett antal år sedan lågkonjunkturen under 90-talet, menar han att bostadsbyggandet först nu börjat komma igång.
- Visst kan man tycka att det dragit ut på tiden, men vägen från planering till inflyttning när det gäller nya boenden är lång, säger han.
Catharina Thörn menar att bostadspolitiken är en fråga som varken s-regeringen, den nuvarande regeringen, eller politikerna i Göteborg på allvar velat ta tag i. Samtidigt säger också hon att det är bristen på boenden som är en av de främsta orsakerna till segregationen.
- Det skapar en delad stad där människor inte möts och delar varandras verkligheter och livssituation. Detta minskar i sin tur människor möjligheten att förstå varandra och vi riskerar därför att präglas av fördomar som vi inte ens alltid är medvetna om. Och det är dessa fördomar som uppräthåller de diskriminerande maktstrukturerna som finns i samhället, säger hon.
Ann Lundgren anser att den etniska boendesegregationen också beror på andra faktorer, som den nationella flyktingpolitiken. Enligt den nuvarande eget boende-lagstiftningen är flyktingar fria att bosätta sig var de vill inom Sverige, men Lundgren ser det som en ohållbar situation och anser liksom en rad tunga s-politiker, att lagstiftningen bör ändras.
Men många kritiska röster har höjts om att tvångsplacering av flyktingar är en åtgärd som inte löser problemet utan att makthavarna istället bör fokusera på att ta tillvara de kontaktnät och de internationella erfarenheterna som finns i förorterna. Både i bostadspolitiken och i
integrationspolitiken.