Första aktens retorik är allt annat än tom; scenerna ställer rätt höga krav på publikens koncentration men om man är alert får man mycket tillbaka av demokratins filosofiska och allmänmänskliga kärna. Mellan pjäsens i förstone torra rader vibrerar en allt starkare dramatisk rörelse kring de idéer som ligger till grund för demokratiska begrepp som ärlighet och solidaritet.

Det handlar om en mördad statsminister, hans dotter och närmaste omgivning lika mycket som om den politiska strateg och grå eminens som bakom kulisserna, på heltid, dragit i de trådar som krävts för att bibehålla den politiska balansen. Texten är mycket associativ, d v s väcker hela tiden nya tankebanor kring det samhälle som växt fram alltsedan morden på Olof Palme och Anna Lindh. Scenbilden är till god hjälp; Annesofie Norns kornigt projicerade film av människor som rör sig över en gångbro, scenbygget av transparenta höghus i vars centrum pjäsen utspelas, figurer och mönster på fondväggen som, utan att dra uppmärksamheten från spelet, bildar ackompanjerande och ständigt fördjupande ekon.

Pjäsen har inga som helst likheter med Nielsens förra succépjäs Den yttersta natten, om konstnärsparet Kröyer och Hugo Alfvén, men det dramatiska hantverket är lika gediget. Ur statsministermordets skissartade ramverk stiger den sörjande dottern Beatrice, hon spelas starkt och rakt av Sanna Hultman, lika rasande som i ett antikt drama, Jakob, pojkvän och dagspressjournalist (Jonas Sjöqvist), och mitt i dramats nav den politiske partistrategen, Evald, vid första anblicken ärrad cyniker, ständigt hunsande sin hustru Anna. Helheten snävas alltmer inåt mot en enda fråga: om det överhuvud taget är möjligt att förena demokratisk strävan med mänsklighet.

Man kunde mycket väl tänka sig att en skådespelare med stor pondus och magstöd gestaltat Evald. Men det är en kvalitet i sig att han spelas av Kim Lantz. Han lyckas förena rollens politiska erfarenhet med den juvenila pojkaktighet som gör det troligt att denne politiske torrboll till sanningssägare mycket väl kan ha bedragit sin hustru, med Beatrices födelse som följd.

Den idépolitiska delen fungerar väldigt bra tack vare att regissören Erik Ståhlberg inte väjer för det kontroversiella utan istället väljer att fokusera på just den centrala frågeställningen. Nielsens pjäskonstruktion är så enkel att den trots deckarintrigen med Ulla Svedins öststatsinfluerade polisutredare, en förgiftad vinflaska, kontakten med Nadia (Elisabeth Göransson) om regeringens inblandning i det fiktiva landet Parakesh, och Jakobs intervjuer för att utröna vem som är mördaren, ändå lyckas fördjupa diskussionen om demokrati kontra människa. Inte minst intressant är att strategen Evald har rätt i så mycket att man verkligen börjar fundera på hur han kommit att behandla sin hustru som han gör. När gärningsmannen så småningom avslöjar sig inser man också hur det gått till när det mänskliga totalt har offrats på demokratins altare. Mycket sevärt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.