I sin bok The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East berättar Robert Fisk om den långa rad av krig som han har rapporterat från under trettio år som Mellanösternkorrespondent: från Sovjetunionens invasion av Afghanistan och Saddam Husseins åtta år långa krig mot Iran – som tillfälligt förvandlade diktatorn i Bagdad till USA:s och västvärldens allierade – till USA:s ockupation av Afghanistan och Irak.

Skildringen utgör ett chockerande vittnesmål från en region som härjats av upprepade interventioner av främmande stormakter. Gång på gång har de aggressivt försvarat sina intressen, på egen hand eller via ombud – men så gott som alltid utan hänsyn till lokalbefolkningens liv och rättigheter.

Det som skiljer The Great War från andra uppgörelser med stormakternas krigsäventyr är att Fisk ständigt varit på plats och upplevt konsekvenserna på nära håll. Boken är full av porträtt av de människor han träffat – kända och ökända karaktärer som Yasser Arafat, Ayatollah Khomeini och Usama Bin Ladin, såväl som hundratals av våldets oräkneliga, oskyldiga offer.

Till skillnad från i det mesta av nyhetsrapporteringen från regionens krig är det oftast de senare som står i centrum i Robert Fisks berättelse. Hans närgångna och obehagliga skildringar av krigets verklighet gör stora delar av boken väldigt svåra att läsa. Därför är det inte förvånande att den också varit smärtsam att skriva.

– Det var en mycket deprimerande bok att skriva. När du är reporter rapporterar du om en story, ett krig, men du vet att du kan gå och fira jul med din familj eller ha semester. Men när du tar ut alla semestrar och bara läser Mellanösterns historia som en karta eller katalog av hat och våld, så är det chockerande, det vi har gjort mot dessa människor. Boken gör läsare ledsna också. Många som skriver till mig säger att den fick dem att gråta, och jag förstår varför. Det finns inget lyckligt slut.

Fisk har ofta riktat kritik mot västerländsk media och i synnerhet mot amerikanska journalister, som han menar allt oftare fungerar mer som megafoner för sina egna regeringars talesmän, än som kritiska granskare av makthavarna. Därför är det inte förvånande att många inom det amerikanska medieetablissemanget försöker avfärda honom som en simpel propagandist.

– När det gäller ett ämne som Mellanöstern är det många som intar sina förutfattade politiska uppfattningar. Till exempel var det en artikel i New York Times som hävdade att om du vill ha pro-arabiskt och anti-israeliskt material är det här [The Great War] boken för dig. Men i själva verket är den förödande för araberna. Arafat framställs på ett fruktansvärt sätt. Saddam framställs som en unikt sadistisk person.

– Alla författare säger att kritiker inte har läst deras bok. Men i vissa recensioner var det uppenbart att recensenten inte hade läst boken. I tidningen The Economist lovordade de min beskrivning av den israeliska arméns intåg i Beirut 1982. Det är smickrande, men det är i min tidigare bok, Pity The Nation, som kom ut för 20 år sedan.

– En kritiker hävdade att jag skrev att Jesus föddes i Jerusalem. Men det finns ingen sådan referens i boken. Trots det spred sig påståendet på internet och hamnade i andra recensioner. På ett av förlagen, Harper Collins i New York, sade en av cheferna: "Åh, Robert Fisk, det var han som sa att Jesus föddes i Jerusalem". Till och med på mitt eget förlag trodde de på det.

Du har ofta kritiserat "falsk neutralitet" bland journalister. Har journalister en moralisk plikt att ta ställning?

– Vi har en moralisk plikt att berätta sanningen. Jag anser inte att vi ska försöka vara neutrala. Om jag ser någon ockupera ett annat land, då är det en ockupationsstyrka, eller hur? Om jag ser israeler sprängas i en självmordsbombning, som jag gjorde 2001, då ger jag inte halva storyn till en talesman för Hamas eller Islamiska Jihad, eller hur? Jag ger den till offren.

– När jag ser hur mina kollegor på tv muterar bilden av Mellanöstern, då tycker jag att vi har en moralisk skyldighet att säga sanningen. Många journalister döljer medvetet sanningen genom att använda ord som "stängsel" istället för "mur", eller "omstridda" istället för "ockuperade". Men om det bara handlar om ett stängsel eller staket, ett sådant som du har i trädgården, då handlar det om en dispyt som du skulle kunna lösa i en domstol, eller över en kopp te. Då måste någon som använder våld helt enkelt vara våldsam till sin natur.

– Jag tror inte på att använda våld för något syfte någonsin, men om det handlar om en ockupation, då kan vi åtminstone förstå det.

Ett kapitel av The Great War ägnas åt attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Men här framstår den inte som en isolerad, unik händelse. Snarare framstår den som en del av Mellanösterns historia – varken mer eller mindre begriplig eller avskyvärd än de andra massmord och förbrytelser som fyller sida efter sida i boken.

Fisk menar att den centrala frågan att ställa efter en sådan händelse borde ha varit varför den ägde rum. Istället riktades en storm av kritik mot alla som vågade antyda att attacken mot WTC hade något att göra med USA:s utrikespolitik i Mellanöstern – till exempel stödet till Israel, eller de förödande sanktionerna mot Irak. Genom att hävda att angriparna "hatar oss för vår frihet" öppnade Bush –och de politiker och medier som tog efter hans retorik – för en ännu mer aggressiv politik, som lanserades under slagordet "krig mot terrorismen".

Robert Fisk fnyser när jag ber honom ge sin egen definition av "kriget mot terrorismen".

– Det är bara ett dumt uttryck. Det är vad som händer när du mal ner människor i dammet och behandlar dem så hämndlystet och grymt att... Du vet – jag slogs, när jag började skriva boken, av hur återhållsamt deras svar har varit. Hur återhållsamma de har varit efter det sätt vi har behandlat dem på.

– Kriget mot terrorismen är ett krig mot alla som Amerika ser som fienden, är det inte?

Samtidigt som de avfärdat alla försök att sätta in attacken den 11 september i ett historiskt sammanhang, har regeringar i väst allt mer kommit att spela på rädsla, menar Fisk.

– De vill att du ska vara rädd. Jag tycker att det är sjukt. Chefen för [den brittiska underrättelsetjänsten] MI6 gjorde ett uttalande härom dagen där hon sa att kriget mot terrorismen kommer att vara i en generation. Tack så mycket, tänkte jag. Jag minns inte att jag bad henne starta ett krig mot terror, eller att utkämpa ett krig mot terror för min räkning. Bush sade att det kan vara för evigt. Är du galen? Vill vi att det ska vara för evigt?

– Vi har nått det här tillståndet av absolut anarki, från Pakistans gräns till Medelhavet, och tycks inte ha något rationellt tänkande kring det alls. Krig mot terror? Är det det bästa vi kan hitta på? Vi vill ge dem demokrati - och de vill säkert ha lite av vår demokrati – och några påsar mänskliga rättigheter från vår västerländska supermarketshow. Men vad de också vill ha är rättvisa, och en annan sorts frihet: frihet från oss. Och det tänker vi inte ge dem.

– I förhållande till befolkning har vi nu 33 gånger fler soldater i Mellanöstern än korsfararna hade. Det visar vad det är vi håller på med. Jag menar – vad gör vi där? Vad gör amerikanerna i Kazakstan? Uzbekistan? Afghanistan? Pakistan? Irak? Libanon? De är i Algeriet, i Jemen. Vad gör de? Varför är de där? Nu släpper de bomber i Somalia igen. Vad gör de där?

– Vi kommer inte att kunna tvinga folk att rätta sig efter vår vilja med våld. Det kommer inte att fungera. Vi måste börja tänka på vår utrikespolitik på ett mycket mer rationellt, förnuftigt sätt. Ungefär som Sverige, faktiskt...

Sverige deltar nu i NATO-styrkan ISAF i Afghanistan – USA:s första måltavla efter attacken mot World Trade Center. Kan man fortfarande beskriva Sverige som ett land med förnuftig utrikespolitik?

– Ja, ni deltar verkligen i det kriget... Du förstår, problemet är att alla soldater som skickas till Afghanistan, vare sig ni kallar er ISAF eller något annat, är där för att möjliggöra fler amerikanska soldater i Irak. Så varje nation som har soldater i Afghanistan eller Irak slåss mot muslimer. Och en sak som muslimer har bevisat är att de bekämpar ockupanter. Titta på algerierna – de drev ut fransmännen. Titta på resten av Mellanöstern. Var har ett uppror inte fungerat? Det var revolter mot britterna i Egypten och Irak, mot amerikanerna och britterna i Irak nu, mot fransmännen i Libanon och i Syrien – massiva strider runtom i Damaskus.

– Men vi förstår inte. Vi tillåts inte tänka klart om Mellanöstern. Våra regeringar ljuger för oss, och vi älskar att bli bedragna.

Tror du att vi kommer att få se fler attacker i USA och Europa också?

– Det är den stora frågan, är det inte? Jag tror att vi kommer att bli attackerade igen. Efter andra världskriget trodde vi att vi kunde stänga av historien. Att vi kunde utkämpa våra krig i Korea, Palestina eller Cypern och alltid vara säkra hemma. Ingen nordvietnames sprängde någonsin sig själv i Washington. Ingen nordkorean sprängde någonsin sig själv i Londons tunnelbana. Men vi har gått in i ett nytt mönster av krigföring nu, där vi inte kommer att vara säkra hemma –inte i Gloucestershire eller i Malmö eller någonstans.

– Dagarna då vi var säkra hemma är över och kommer aldrig att komma tillbaka. Men vi inser inte det. Istället säger vi att de attackerar oss för att de hatar oss. De hatar oss för våra värden. Men vilka värden är det man talar om? Du förstår, Amerika var alltid redo att bomba Irak, eller sälja missiler till israelerna. Men vad? Våra glittrande torn? Så är det inte meningen att de ska göra!

Ser du något hopp om en fredligare framtid för världen?  

– Vi har stora områden i världen där det råder fred. Den europeiska unionen är, hur mycket man än hånar den, ett politiskt konststycke, en enorm prestation av fredliga människor. Men världsfred? Jag vet inte... Så länge det finns folk som ockuperar andra folks länder kommer det inte att bli världsfred, den saken är klar.

– Vi måste fråga oss: varifrån kommer egentligen alla de här misslyckade staterna vi talar om? Afghanistan var en plats folk åkte till för att röka hasch... Backpackers anlände fortfarande till flygplatsen när de ryska stridsvagnarna rullade in.

Vad kan vi – vanliga medborgare – göra för att bidra till en fredligare värld?

– Det är faktiskt den vanligaste frågan som läsare ställer i sina brev... Någon sa att ledare inte kan leda om folket vägrar att följa dem. Folk borde komma till Mellanöstern och se själva. Det dominerar våra liv, varje människa jag känner. De borde komma hit, se de palestinska områdena, se Libanon. Jag råder alla som är intresserade att resa till Mellanöstern – inte nödvändigtvis Irak...

– Säg åt folk att inte vara rädda. Sluta tro på rädsla. Prata, diskutera, res. Jag tror att fler och fler människor är trötta på att bli tillsagda att vara rädda.