Du röstade inte för nederlag
När USA:s president George Bush härom veckan höll sitt tal till nationen sa han en sak, som helt ryckt ur sitt sammanhang hakar fast och blir någon slags sanning. Han sa 'whatever you voted for, you did not vote for failure', vilket översatt blir ungefär: vad du än röstade på, så röstade du inte för nederlag. Och så måste det vara. Oavsett vad man tror på så gör man det inte av illvilja utan av en övertygelse att det är det rätta, att det är vägen till framgång.
I Bushs tal handlade det om hans planer för utvidgat krig i Irak, men jag tror att hans ord går att applicera på det mesta, och jag tror att det är därför jag - och alla andra - kämpar. Jag fick en fråga för ett tag sedan vad som gjorde att jag orkade agitera, propagera, demonstrera, diskutera. Personen i fråga undrade vad det är som driver. Det är tron på att det faktiskt kan leda till något. Tron på att om jag bara når fram så kommer fler satt följa mitt exempel - oavsett vad det är jag tror på.
Och det är samma sak som driver George Bush och mig som djurrättsaktivist, som driver en feminist, en nynazist, en miljöaktivist eller en kapitalist. Tron på att den väg som valts är den rätta. Jag tror till och med att det är det som driver den som säger att den skiter i allt, att politik är tråkigt, att det inte leder någonstans. Hur konstigt det än må låta. Och det är därför jag kan vara vän med köttätare, vän med människor som tycker helt olikt det jag tycker. För de är inte onda - de har bara fått ett annat resultat när de gått igenom strategierna för livet.
När vi ropar 'andra sidan, är ni klara?' och de svarar 'jajamensan, fattas bara!' så är det precis så. Båda sidorna är klara, och klara över att det de gör är det rätta. Det är olika sidor, men drivet - jag gör det jag gör för det ger bäst resultat - är detsamma. Sedan ska man inte förledas att tro att det resultat man vill uppnå är samma. Där någon tänker utilitaristiskt, alltså största möjliga lycka för största möjliga antal, så tänker någon annan största möjliga lycka bara för mig. Och det är också ett ställningstagande, ett som är svårare att förstå, men ett ställningstagande likt förbaskat. So what om valarna dör (jag har ändå aldrig sett en val). So what om öknarna breder ut sig (här i Sverige regnar det så det räcker). So what om världen går under (jag kommer hinna att leva mitt liv till slut).
Det är inte vad jag kommit fram till - jag tror inte att valarna finns för att jag ska se dem, jag tror att öknarnas utbredning och det ökade nordliga regnandet hänger ihop och sakta men säkert driver planeten till obeboelighet, det spelar ingen roll om jag hinner leva färdigt om vi inte har något att lämna efter oss till kommande generationer av alla djurslag, inklusive människan.
Men det är där vi måste mötas. Och berätta om våra ställningstaganden, berätta varför. Och till syvende och sist komma fram till vad som är den rätta vägen.
