Mirja Burlin sjunger som vanligt helt underbart, Ulf Dagebys musik och sångtexter är vackra och känsliga, och alla skådespelare gör sitt allra bästa, vilket inte vill säga litet i sammanhanget. Lili Rikséns scenografi och kostymer målar stämningsfullt upp pjäsens lantliga miljö. Men inte hjälper det.
Stig Larssons dramatisering, ett val av en räcka spelbara scener ur romanen är nog bra tänkt; man kan skönja brytpunkter mellan vissa scener som regissören sedan, tragiskt nog, valt bort att belysa. Överhuvudtaget är detta en regi som hellre går på räls än söker sig under ytan och in i karaktärernas relationer; sanningen att säga påminner det hela mer om privatteaterns metod att sälja ut sig för minsta lilla skrattsalva. Stig Dagermans tonfall dröjer sig naturligtvis kvar i replikerna, och inte minst i Anita Björks uppläsarröst, särskilt i föreställningens mörknande slutackord. Men hela meningen i att gestalta Dagermans sista roman som tragisk bondkomedi lyser, i Wahlströms uddlösa och ytliga regi, med sin totala frånvaro.
Egentligen är detta ett fantastiskt resursslöseri för här lyser snart sagt alla scenens skådespelare med full låga; se bara på Åsa-Lena Hjelms stadiga och varma närvaro som Hildurs mor, Henric Holmbergs helt magnifika tolkning av den sturige fadern, Mirja Burlins rakt spelade Hildur, Thomas Nystedts imponerande skickliga handlag med rollen som den slirigt bakfulle, sedan alltmer rejält packade, slaktaren Hilmer Westlund. Ta Marie Delleskog som i en soloprestation gör ett sällan skådat och applådframkallande dansnummer som Mary, radiohandlaren Nisse Johanssons moatjé. Nisse själv går inte heller av för hackor med en Sven-Åke Gustavsson på bästa spelhumör, eller Ralph Carlsson som briljerar som bakslug konkurrerande slaktare.
Det är andra gången på kort tid som skådespelarna lyser medan helhetsuttrycket slirar, förra gången gällde det Anna Takanens uppsättning av Den goda människan i Sezuan; det är både sorgligt och pinsamt.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.