Ta reda på sambandet mellan orsak och verkan
När jag gick i skolan förstod jag inte matematik. Ibland fann jag rätt svar, men lärarna ville alltid att hela kedjan, hela orsakssambandet, skulle redovisas, något jag inte alls förstod vitsen med. Det gör jag nu. Den här tanken slår mig när jag – för vilken gång i ordningen vet jag inte – slås över att sambanden verkar vara så oklara vid så många tillfällen och situationer i livet. Oftast verkar det bero på att man inte tänker ett steg till, eller att man inte vill tänka ett steg till. Sambandet mellan handling och resultat borde vara tydligt – om man bemödar sig att vilja se det.
Samtidigt som alla varnat för växthuseffektens utbredning med de följder den kommer få i framtiden har julhandeln och mellandagsrean slagit alla rekord. Någonstans måste konsumenterna förstå att den sammanlagda resursanvändningen för tillverkning och produktion, transport och förpackning av ännu ett par jeans, ännu ett datorspel, ännu en pryl att ställa i förrådet är en del av det som gör att världen håller på att dö? Men steget mellan att veta och göra är uppenbarligen långt.
På samma sätt överraskas jag ständigt över inkonsekvensen när det gäller djur. Oviljan att se sambanden och knyta ihop prickarna så att det blir en fullständig bild är otrolig. Bredvid mig på bussen sitter två tjejer i tjugoårsåldern. Jag har glömt min bok hemma så jag roar mig med att tjuvlyssna. Den ena ska köpa en katt, och pratar entusiastiskt om alla svar hon fått på sin annons. Hon berättar hur en som vill sälja en kattunge sagt att anledningen till att han velat ha pengar för katten var för att försäkra sig om att den kom till någon som värdesätter den (För övrigt ett bra tips till alla som har kattungar de inte vill ha kvar: ta betalt, speciellt om ni inte känner den som tar emot katten). Tjejen som skulle köpa katten var helt med på noterna och propagerade entusiastiskt för att man ska göra allt för att missbehandlingen av katter ska sluta. Hur kan någon vilja göra ett djur illa? frågar hon. Jag lyssnar och blir glad. Ända tills de säger att de ska gå på en av de stora hamburgerkedjorna. De säger vad de ska äta – och det är inte vegetariskt. Inte göra något djur illa – men äta det?
Jag tänker igen på den gamle mannen som ilsket frågade några som demonstrerade mot pälsdjursfarmning ifall de inte tyckte att man skulle sluta äta kött och gå i tygskor också. Om man inte skulle ha päls, hur kunde man då ha skor av skinn? Svaret är naturligtvis att skinn och kött och päls är samma sak. Och när man ser sambandet så måste man – i konsekvensens namn – gå hela vägen. Därför är det lika sorgligt som fegt att argumentet jag vill inte veta titt som tätt används. Jag är av uppfattningen att det är ens förbannade plikt att veta. Och sedan ens förbannade plikt att ta ställning och dessutom agera så som man vet – ja vet – är rätt. Rätt för en själv, naturligtvis, rätt för världen, djur, miljö, andra människor... Och därför är det viktigt att som min mattelärare sa när jag gick i sexan redovisa hela kedjan av händelser.
