Berättelsens vindlande väg till havet går över höga berg, över djupa stup, genom mörker, kyla och öknens hetta.
De fyra resande måste hela tiden lita till sin fantasi för att klara av strapatserna. En femte resande finns också med, bymusikern med gitarr på magen, mandolin på ryggen och med alla sinnen vidöppna för resans växlande stämningslägen.
Precis som i tidigare föreställningar som En hunds berättelse utgör alla spelets delar, också orden, språket och musiken; element som utlagda i sagans mönster bygger helheten. Och eftersom Hanins längtan till havet är ett samarbete mellan Backa Teater och Al Harah Theater i Betlehem används också det palestinska språket tillsammans med det svenska så att det främmande språket genomgående speglas i vårt. Orden för vatten, hav och längtan går oavbrutet igen. Det sker på ett så enkelt plan att barnpubliken utan svårighet hänger med.

I pjäsens början har Hanins morfar nyss dött. Han har lämnat efter sig en bok till henne att använda för sin resa till havet. Så stark är hennes längtan att hon övertalar tre av hans vänner att ledsaga henne på vägen. En av dem bär på två byggstenar, den andre underhåller omgivningen med ett magiskt rep och den tredje bär på en sliten spann som tycks ha innehållit målarfärg. Till en början motvilligt bildar de ett stadigt gäng kring Hanins ivriga strävan mot havet.
Med var och ens individuella verktyg klarar de att ta sig inte över men genom hindrande höga berg och värms av byggstenarnas flintstensgnistrande eld i öknens nattkyla. En riktig rysare är det att se dem använda repet under balansgången över det hisnande stup som med fantasins hjälp uppstår ur scengolvets trygghet. Men det verktyg som visar sig allra starkast är den solidaritet som sakta men säkert växer in i resenärernas tilltagande engagemang i Hanins längtan efter havets fria rymder.

Musiken är det instrument som tydligast av allt förmår väva samman allas alltmer gemensamma strävan. Bo Stenholms känsliga plockande över gitarrens eller mandolinens strängar lyssnar in varje förändring och ser till att musiken alltid kan höras, också för de irrande resenärernas vilsegång bland öknens förvirrande lika dyner.
Skådespelarna och musikern tycks inte göra så mycket för att beskriva miljöerna; de uppstår av sig självt ur resenärernas rörelser. Ökenvandrarnas utrop: 'hägring'! eller 'kameler!' förstärker törstens krypande svindelkänsla strax innan havets djupblått svallande siden plötsligt breder ut sig.
Så här stark och viktig barnteater ser man tyvärr nästan bara på Backa Teater, en ensemble som stadigt står på barnens sida. I världen.