Avstånd bör inte alltid mätas i meter. Palestinier och israeler bor på var sin sida om den gröna linjen men till vardags är de separerade av murar, stängsel och attityder. Bilden av den andre ritas av terrordåd och tidningsrubriker.

- Om de bara kan lämna oss i fred! Det enda vi vill är att bli lämnade i fred! Min palestinske taxichaufför Abu Osama svär över soldaterna som under de senaste dygnen patrullerat vissa delar av Betlehem för att se till att människor stannar inne under det rådande utegångsförbudet. Enbart taxibilarna tillåts rulla på stadens gator.

De enda israeler Abu Usama träffar nu förtiden är soldater, unga män med vapen och skottsäkra västar. Deras militärposteringar omringar staden och ibland, som i dag, beger de sig in för att upprätthålla ett utegångsförbud eller arrestera någon misstänkt 'terrorist'.

Vi kommer fram till 'checkpointen' som markerar en plats där Västbanken slutar och Israel börjar. Soldaterna är trötta och uttråkade. Mannen i spärren ägnar mitt pass en blick, sedan vinkar han mig vidare. Jag sätter mig i en ny taxi och åker tio minuter tills jag stiger av på Zion square i västra Jerusalem.

Christina sitter på en trappa med sin mamma och syster. Hon har just flyttat hit från USA, New York. Bakom flytten låg en gnutta Zionism, förklarar hon, men också ett sett att ta avstånd från terrorism.

- Jag verkligen hatar och avskyr faktumet att människor är tvungna att leva sina liv under terrorhot. Att flytta hit är en protest. Genom att leva ett vanligt liv visar jag terroristerna att vi fortfarande finns, att de inte har knäckt oss, säger Christina.

Jag frågar henne om hon nånsin varit på Västbanken?

- Ja faktiskt! Jag följde med en vän som skulle spela in en film där. Men det var i en bosättning. Jag träffade aldrig någon palestinier, medger hon.

Jag fortsätter med att fråga om hon tycker att Israel är en demokrati?

- Ja och nej. Jag är inte säker på att det finns några riktiga demokratier. Till och med i USA tyckte jag att det fanns stunder då jag kände att mitt land inte var en sann demokrati. Araberna i Israel får inte samma rättigheter som oss judar efter som det här är en religiös stat. Men generellt finns det en känsla av frihet här, att man kan tycka och tänka vad man vill utan att hamna i fängelse, säger Christina.

Ett stenkast från Zion square på Ben Yehuda str sitter Ido på en bänk och spelar gitarr. Han är, liksom Christina, i 20-års åldern. Men till skillnad från henne är Ido född och uppvuxen i Israel. Jag frågar honom hur viktigt det är att Israel har en stark armé?

- Klart att det är viktigt. Men många tror att det är Palestinierna vi skall vara rädda för, att det är de som utgör hotet mot Israel. Men så är det inte. Hotet kommer från våra arabiska grannar. Det är mot de vi måste skydda oss, säger han.

Ido tror på fred mellan judar och palestinier. Men först måste Israel dra tillbaka sina trupper från 'palestiniernas land'.

- Jag är emot ockupationen av flera anledningar. Det är inte rätt att ockupera andra länder. Om vi vill ha fred med palestinierna måste vi låta de leva sina liv utan att israeliska armén är närvarande, säger Ido.

Längre ner på samma gata står Sara bakom kassan i en affär som säljer israeliska flaggor och arméattiraljer. Hon hatar araber och enligt henne kan de lika gärna dö allihop.

- De vill döda oss! Alla palestinier är terrorister. Titta bara vad de gör. De spränger sig själva på bussar. De gör vad som helst för att krossa Israel, förklarar hon.

Jag frågar henne om hon verkligen menar det hon säger. Vill verkligen alla palestinier ha ihjäl judarna? Var kommer deras ilska från?

- De vill ha vårt land. Så enkelt är det. Jag tycker att de skall få sin egen stat och armé. Sedan kan vi kriga och den som vinner får fritt fram att ta allt land. Du skall inte tro att jag är en extremist eller nåt, men det enda sättet att skapa fred här är genom krig. En fair fight så att säga, säger Sara och ler.