• Våldsamma protester mot EU:s migrationspolitik i Bryssel. Foto: TT/AP

Vad ska vi med EU till?

”Ett ödesår för unionen och Europa” var rubriken på huvudledaren i Sydsvenskan den 7 januari 2019. De interna påfrestningarna är stora och en av de allra största medlemmarna håller frenetiskt på att försöka ta sig ur. Hur ser EU:s framtid ut? Göran Dahl har läst två böcker om EU.

Tycka vad man vill om EU och Sverige som medlem i EU, men att medlemskapet inneburit en rad viktiga förändringar går inte att förneka:

• en i vissa avseenden minskning av den nationella suveräniteten;

• att EU-rätt står över svensk rätt;

• att människor och kapital får röra sig fritt inom unionen med mera.

Att EU (och dess föregångare) startade på kapitalets villkor, att det var viktigt för kapitalet att flytta dit arbetskraften var billigast är svårt att förneka och det har varit svårt för vänstern att driva igenom något mer omfattande ”socialt protokoll”. Men EU är en realitet och dess existens har onekligen förhindrat ett tredje storkrig.

Nu sitter jag här med två böcker om Europa, EU och framtiden som driver delvis olika teser: Ivan Krastev: After Europe, 2017 (svensk översättning, Efter Europa, Göteborg: Daidalos, 2018) och Uffe Østergaard: Hvorhen Europa?, Djøf forlag, 2018. Krastev är pessimist, Østergaard är lite mer av optimist, för att uttrycka det enkelt.

Brexit

Krastev, bulgarisk statsvetare och verksam i Wien, menar att EU och Europas relativa enighet går mot sitt slut. Desintegration med andra ord. Den mest kraftfulla indikationen på det är förstås brexit. Och det spekuleras i att flera stater kommer att följa samma väg, till exempel en frexit. Vi har dessutom en klar motsättning mellan Visegrad-länderna (Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien) och främst Tyskland och Frankrike när det gäller fördelningen av boende för de migranter som släppts in i EU.

I de flesta länder har vi en allt starkare ställning för nationalistiska och populistiska politiska partier. Det som förenar dem är kravet på i stort sett noll procent invandring av icke-europeiska personer, i klartext muslimer, araber och svarta afrikaner. En gemensam fråga har varit skrotandet av EU, något som Krastev framhåller. Men här har tiden sprungit ifrån honom. De högernationalistiska partierna satsar i dag i stället på ett samarbete dem emellan inom EU:s institutioner och man siktar att inom en inte alltför avlägsen framtid att uppnå majoritet i Europa-parlamentet (se Expo nr 4, 2018, s. 50–53).

Arbetare flyr vänstern

Annars har Krastev ordentligt på fötterna. Till exempel att arbetare i ökande utsträckning flyr från vänstern till populistpartierna: i Österrike röstade nästan 90 procent av industriarbetarna på FPÖ – ett parti grundat av SS-veteraner – i Tyskland 30 procent av samma grupp röstade på Alternative für Deutschland (ett parti långt ut på högerkanten), i Frankrike fick Nationella fronten 50 procent av arbetarnas röster i regionvalen 2015. Här hemma ser vi ett liknande mönster: att allt fler inom LO-kollektivet byter från S till SD. Krastevs förklaring är att ”arbetarklassen … saknar skäl att vara internationalistisk.” (s. 49) Detta eftersom den traditionella uppdelningen inte längre svarar mot skiljelinjerna i samhället. I stället menar Krastev att den dominerande motsättningen går mellan ”någonstans-” och ”ingenstansmänniskorna”. De förra är de som är rotade i sin bygd, identiteten är knuten till land och region och yrke, medan de senare är framgångsrika, välutbildade och känner sig hemma överallt. För övrigt en distinktion som svarar mot Zygmunt Baumans distinktion mellan ”turister” och ”vagabonder”: de förra kan lätt förflytta sig efter egna val, de senare får bosätta sig där de i bästa fall kan finna någon form av anställning, ”prekariatet” om man så vill. Vi kan också kalla de två grupperna ”globalister” och ”nativister”. Här vill jag gärna tillfoga en kritisk anmärkning: någonstansmänniskorna är i regel de fattiga medan ingenstansmänniskorna utgör de mest välbeställda. Så ett markant brott med motsättningen vänster/höger är det inte tal om.

Det finns flera faktorer som förklarar motsättningarna och splittringarna inom EU: utbildningsnivå, generationstillhörighet och boende i städer eller på landet. Det är i denna situation som populisterna hämtar sin näring. Som Krastev påpekar är situationen post-utopisk: de flesta drömmer inte om kommunism, radikala förändringar när det gäller omfördelning eller om ”mänskliga rättigheter” (som inte utan fog kallat för vår tids nya religion). Mänskliga rättigheter är enligt Krastev ett ”substitut för både nationella utopier och internationalistiska utopier såsom socialism.” (s. 52) Men nu har vi en situation där öppna gränser inte längre är ett tecken på frihet utan på otrygghet. Krastev kallar detta träffande för ”revolt mot toleransen”.

Allt detta har givetvis att göra med flyktingkrisen 2015. Av stor vikt är också förändringarna i motsättningarna mellan framför allt öst och väst, men även mellan nord och syd. I dag är det framför allt de förra vi ser, men den senare blev synlig för inte så länge sedan när Grekland blev framför allt Tysklands fiende.

Oviss framtid

I öst, i de gamla kommunistländerna, har det hänt en hel del. Efter murens fall sågs Bryssel som en garant mot korruption och maktmissbruk medan ”Bryssel” i dag står för framför allt Tysklands och Frankrikes påbud om en jämnare fördelning av de immigranter som trots allt tar sig in i EU. Vi kan nog tala om en ”nationalisering” i motsats till federalisering. Och nationaliseringen har klara etniska inslag, kanske mest synliga i Polen. Och det som förenar högerpopulisterna är nödvändigheten av att rädda Europa från en demografisk katastrof, det vill säga att muslimerna blir i majoritet och att sharia-lagar genomförs.

Krastev framhåller mycket mer men hans slutsats är som sagt pessimistisk: ”År 2017 kan komma att bli precis lika betydelsefullt [som 1917]. Viktiga val i Nederländerna, Frankrike, Tyskland och sannolikt även Italien kan påskynda det europeiska sönderfallet.” (s. 148) Nu gick det inte riktigt så, men den närmaste tiden tycks högst oviss.

Annan uppfattning

Nu till den andra boken. Författaren Uffe Østergaard, professor emeritus i dansk och europeisk historia och antagligen Norden mest framstående historiker med en rad böcker om framför allt nationalism, globalism med mera bakom sig, är av en annan uppfattning än Krastev. Eller snarare: han har ett annat perspektiv: historikerns som vill se de långa linjerna.

Det rör sig om en tegelsten om Europas historia, och ger mycket kunskap om en rad faktorer som utmynnade i EU. Han vill ställa en diagnos, men inte skriva ut några recept för hur EU:s framtid bör se ut. Boken är alltför lång och detaljrik för att referera i sin helhet.

Men ett återkommande påpekande från Østergaard är att EU är en ”federation av nationalstater”. Vilket ju är en paradox men som likväl har varit i allmänt bruk av ledande politiker åtminstone sedan 2000 – ”EU er nemlig ikke ved at blive til en rigtig føderation”(s. 495) En jämförelse med världens mäktigaste federativa statsbildning klargör detta: USA:s delstater bråkar inte om till exempel utrikespolitiken medan synen på konflikten mellan Ryssland och Ukraina skiljer sig kraftigt åt i EU:s medlemsstater. Och i USA används cirka 24 procent av BNP på federal nivå. Motsvarande siffra för EU är 1 procent (!). Å andra sidan är vissa principer hårt förpliktande för alla EU:s medlemmar, framför allt i fråga om arbetskraftens fria rörlighet.

Østergaard påpekar vidare att en inre nationalstatlig stabilitet är förutsättningen för en fungerande välfärdsstat. Men ett problem här är den inre migrationen inom EU: att välutbildade unga östeuropéer i ökande omfattning flyttar västerut, även till USA. Østergaard målar alltså upp en komplex bild och hans konklusion är, med hans egna ord: ”Så det er stadig håb for EUropa – i hvert fald for institutionerne og deres ansatte. Men det er usikkert om vælgerne vil vare med. Og aldeles usikkert om resten af verden vil lytte til os.” (s. 538) De två böckerna driver alltså inga motsatta teser utan kompletterar varandra. Det som förenar dem, speciellt Krastev, är en stor dos pessimism vilket föranleder behovet av en diskussion om vad EU ska vara bra för.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Klaner, tribalism och neotribalism

Från höger varnas för att primitiva stamsamhällen har fått fotfäste i vårt samhälle. Men lever många människor i västvärlden inte redan i ett sådant? Göran Dahl reder ut begreppen.

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

En diktator med föga medkänsla

Det finns fortfarande en del personer som uppskattar Lenin, det han gjorde och det han skrev: små vänstersekter, trotskister och en del vänsterpartister. Dessvärre, om man ska tro Göran Dahl, som påminner oss om varför Lenins tankar inte har något vettigt att ge i dag.

”Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen”

I vårt samhälle syns tjocka personer mest i media när det vankas viktnedgång eller larmrapporter. Fördomarna och föreställningarna kring den tjocka kroppen är många. Det vill den kroppspositiva rörelsen ändra på. Efter ett gäng år och många tongivande röster märks små men tydliga framsteg. Jessica Johansson har träffat Karin ”Kajjan” Andersson.

© 2024 Fria.Nu