Bilal Saleem har spelat cricket sedan han var fyra år gammal. 2013 kom han till Sverige för att studera marknadsföring på Umeå universitet. Då hittade han ingen annan person att spela cricket med.

I början kände sig Bilal ensam i Umeå. Han kände inte många människor här. Han förstod inte heller hur Sverige fungerade.

– En gång försökte jag hjälpa en gammal tant bära hem sin påse från Ica. Hon blev rädd. Nu förstår jag att människor här är vana att klara sig själva. Gamla människor försöker göra allt själv.

Så är det inte i Pakistan, skrattar Bilal och fortsätter.

– I Pakistan är min mamma hemmafru. Där diskar hon alltid. Här lärde jag mig att alla diskar själv. Det gjorde jag aldrig hemma. Men här skäms ingen om man diskar själv. Alla gör allt.

Bilal fortsatte att studera på universitetet. Under tiden han studerade hittade han andra pakistanier i Umeå. Några av dem spelade också cricket. Han gick med i deras cricketlag. De började med att spela i den lägsta divisionen.

Först fick Bilal och hans cricketlag inte låna någon idrottshall av kommunen. Därför kunde de bara träna på sommaren. Kommunen förstod inte vad de skulle göra. De visste ingenting om cricket.

– Vi visste inte hur sport fungerade i Sverige. Svenska Cricket-förbundet berättade att vi kunde få hjälp av Riks-idrotts-förbundet och kommunen. Vi tittade också mycket på Youtube. Allt man behöver veta finns där!

Första året vann Bilal och hans lag divisionen. Men de hade inte nog med pengar till utrustning. De började också åka ut till skolor för att lära ungdomar om cricket.

2015 kom många ensamma ungdomar från Afghanistan till Sverige.

– I Afghanistan spelar många också cricket. Många av ungdomarna har inte mycket att göra när de kommer till Sveirge. Så de vill spela med oss, berättar Bilal.

När ungdomarna från Afghanistan började spela cricket blev kommunen mer positiv. Kommunen och Riksidrottsförbundet hjälpte laget med pengar. Då kunde laget beställa utrustning från Pakistan och England. Utrustning till cricket finns inte i Sverige.

– Människor är skeptiska till det de inte vet något om. Man måste lära sig om det och vänja sig. Nu börjar kommunen och människor i Umeå lära sig om cricket. I Pakistan spelar våra hjältar cricket. Här har ni Zlatan. I Pakistan har vi Imran Khan.

Nu har Bilal tagit examen från universitetet. Men han har haft svårt att få jobb. Idag arbetar han på en restaurang. Samtidigt studerar han svenska.

– Jag fick inga svar när jag sökte jobb. Man måste ha ett cv på svenska. I alla fall i Umeå. Umeå är en så liten stad. I Stockholm går det nog att bara prata engelska. Men jag älskar Umeå, säger Bilal.

Alltid när Bilal är ledig tränar han cricket. Laget tränar tre eller fyra gånger i veckan. Ofta tränar de mellan klockan sex till åtta på morgonen. De flesta i laget arbetar och har familj. Därför måste de träna tidigt.

Nu spelar Bilals lag i högsta divisionen. Nästa år tänker de vara bäst i Sverige.