Cyberdystopi 30 år senare
Uppföljaren till science fiction-klassikern Blade Runner är här. Blade Runner 2049 är en bra film, men en sämre uppföljare, skriver Rojin Pertow.
Det har gått 35 år sedan science fiction undergenren artificiell intelligens möter dystopi visades för första gången på vita duken. Visst var Kubricks 2001: A Space Odyssey en pionjär inom AI med lite för mycket ”i”, men få filmer har influerat den cinematiska historien så mycket som Blade Runner. I alla fall när det kommer till science fiction i allmänhet och dystopi i synnerhet.
Ridley Scotts mästerverk från 1982 är en av världens mest ansedda filmer. Den har alltid höga placeringar på diverse listor om tidernas bästa verk. Romanförlagan Do Androds Dream of Electric Sheep av författaren Philip K. Dick är även den älskad och vältummad hos alla scifi-fans med självaktning.
Så det är med stor längtan och spänning scifi-cineaster världen över sett fram emot Denis Villeneuves uppföljare Blade Runner 2049.
Fransk-kanadensiska Villeneuve har tagit världen med storm. Jag vågar påstå att han inte gjort en enda dålig film. Från Maelström (2000), via Nawals hemlighet (2010) till Arrival (2016), Villeneuve är en filmskapare av första och högsta klass. Alltid spännande, engagerande och medryckande.
Han har ett sätt att alltid hitta någonting för publiken att bry sig om. Så även nu, med Blade Runner 2049 (2017).
Den nya Blade Runner utspelar sig 30 år efter den gamla. Ryan Gosling spelar K, en särskild slags polis i ett dystopiskt Los Angeles, vars uppgift är att spåra och förinta androider som utger sig för att vara människor; så kallade replikanter. Han är alltså en blade runner.
I sin jakt på replikanter råkar han på en hemlighet som varit begravd i flera decennier och som efter en tid leder honom till den legendariske blade runner:n Rick Deckard. Nu som i den första filmen spelad av Harrison Ford.
K och Deckard nystar tillsammans upp ett välbevarat mysterium som kan komma att revolutionera människans förhållande till teknik.
Det är smärtsamt snyggt att titta på. Filmen är som en fotoutställning ibland, behagligt och tillfredsställande för sinnena att vila i. Berättelsen är inte så dum den heller. Men, det är inte Blade Runner. Det är en snygg och bra science fiction film. Men den saknar svärtan, det dystopiska djupet och känslan av rymd som originalet bjuder på.
Generellt bör filmer inte ställas emot varandra på det här viset, de ska kunna stå eller falla på egna ben. Och Blade Runner 2049 kan absolut stå själv, men eftersom det är en uttalad uppföljare till Blade Runner måste den ändå kunna följa i dess spår. Det är synd, för detta är en bra film men det är inte en Blade Runner. Denna uppföljare har en filosofisk skärpa till sig som är jämförbar med originalet, men inte lika skarp. Hade betyg delats ut hade Blade Runner 2049 fått sig en välförtjänt fyra av fem med det enda minuset att det är just en uppföljare och inte en egen film.
Är du sugen på en bra och snygg film, se Blade Runner 2049. Hoppas du på någonting lika storslaget och kraftfullt som originalet, se Blade Runner.