När vi sedan träffas är det för första gången en avslappnad och glad kille som kommer till mig. Han tackar och säger att jag är den som hjälpt honom hela vägen och inte gett upp. Jag får faktiskt hålla med, för jag har utkämpat strider för honom mot den kommun han är placerad i. När pojken kom till mig första gången var han trött, sliten och mådde psykiskt väldigt dåligt. Han berättade om förfärliga trauman och att han flera gånger varit nära att dö under flykten till Sverige.

På mottagningen dokumenterade vi alla hans ärr på kroppen efter misshandel av regimens män. Jag läste på i FNs tortyrkonvention och trots att jag inte är advokat utan psykolog stod klart för mig att det han blivit utsatt för är tortyr. Men pojkens största problem och det som gjorde att han hade återkommande självmordstankar var inte hans trauman utan att han snart skulle fylla 18 år och då tvingas bort från sitt boende och sin skola till ett av Migrationsverkets anläggningsboenden. Jag skrev intyg och hänvisade till att han enligt FNs tortyrkonvektion har rätt till rehabilitering och att han lider av posttraumatiskt stressyndrom. Pojkens socialsekreterare förklarar förtvivlat att hon fått instruktioner att inga individuella prövningar får göras och att mitt intyg därför är betydelselöst. Då är måttet rågat för min del. Jag är psykolog och skriver allvarsamma intyg och socialtjänsten bryr sig inte ens om att läsa dem. Jag skriver ett brev till politikerna i nämnden och påtalar allvaret att inte läsa och begrunda intyg från sjukvården. Pojkens mående blir sämre och sämre och tillslut är hans liv i akut fara. Några dagar innan hans 18-års dag kommer beslutet från socialtjänsten, han får bo kvar ett halvår till.

Jag frågar den leende pojken framför mig om vad som händer nu? Vad har socialtjänsten sagt? Nu händer inget, säger han, jag får bo kvar på boendet till jag är 21 år och jag kan gå färdigt gymnasiet. Det är så skönt att för ovanlighets skull ha en patient som ser framtiden med tillförsikt. Han är helt på det klara med att mycket jobb återstår. Men han fruktar inte längre för sitt liv och han kan börja göra små försiktiga planer för sin framtid. Samtidigt är det så vanvettig att nu, när han första gången är lättad och glad då erbjuds han trygghet och förutsägbarhet. Tänk så mycket lidande han hade besvarats om han fått samma besked av socialtjänsten i höstas då han inte orkade längre och var uppfylld av tankar på ta sitt liv. De är samma fruktansvärda minnen han bär på nu som då. De är samma ärr över hela hans kropp. Det är samma kille nu som då. Samtidigt gör kommunen all skillnad. Förut ville de inte ens pröva hans behov, nu gäller plötsligt socialtjänstlagen för honom.

Jag tänker på alla mina andra patienter. Tänk om asylsökande ungdomar kunde omfattas av socialtjänstlagen igen. Så mycket lidande ungdomarna skulle slippa. Så många färre skärsår på mina patienters armar jag skulle behöva plåstra om och framför allt så många liv jag inte ständigt skulle behövt oroa mig för. Och tänk om de kunde få stanna i Sverige – så många liv som skulle räddas.