Jag har varit aktiv i byarörelsen i 30 år nu, på lokal, regional, nationell och internationell nivå och jag kan faktiskt hävda att i princip är allt som behöver sägas om åtgärder redan sagt. Det som var viktigt på 1980-talet är ännu mer angeläget nu. Utredningar kommer och går men den politiska oförmågan att genomföra det som har sagts består.

Exempelvis så presenterade Karl-Erik Nilsson, ordförande i dåvarande landsbygdskommittén, den 1 december 2006 utredningen Se landsbygden! för jordbruksministern Eskil Erlandsson (C).

Huvudkraven var att staten måste samordna sin politik, kommuner ge lokala utvecklingsgrupper inflytande och att landsbygdsdimensionen behövde lyftas fram inom alla politikområden. Den pekade också på vikten av bra boende, service, fungerande kommunikationer, bredband och fungerande telefoni samt vikten att att stärka företagandet, forskningen och demokratin. Alla partier stod bakom utredningens förslag men inget hände. Inte ens Catharina Elmsäter Svärd (M), delegaten som senare blev kommunikationsminister, kunde få frågorna att lyfta.

Den 4 januari 2017, tio år senare, överlämnar Johan Persson, ordförande för nästa landsbygdskommitté utredningen För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd till jordbruksminister Sven-Erik Bucht (S). Alla partier står även nu bakom 74 av de 75 förslagen, som i stort handlar om samma saker som förra utredningen. Men inget händer. Visst är det märkligt? Varför tillsätts utredningar som ingen är intresserad att göra något av?

Politik och marknadskrafter styr resurser från gles- och landsbygd till storstäderna. Och med dem följer flytt för de som inte orkar, eller vill, gå mot strömmen. I storstäderna exploateras grönområden, i glesbygd växer åkrarna igen och de hus som lämnas står kvar tomma för att bli jaktstugor eller sommarstugor några veckor per år. Till Stockholm flyttar varje år lika många människor som det bor i 10 glesbygdskommuner i Västerbottens inland. Många av dem är visserligen inflyttare från andra länder, men klyftorna växer och vi har inte längre ett Sverige i balans. Förglesning och förtätning är två sidor av samma mynt. Är det så vi vill ha det?

Förutsättningarna för att utveckla det lokala näringslivet och att locka unga människor att bo i glesbygd har blivit sämre med åren. Det är svårt att låna pengar för att utveckla företagsidéer och få, om ens någon, vågar bygga hus. Är det rimligt? Är det här resursslöseriet långsiktigt bra för nationalstaten Sverige?

Att det kortsiktigt varit lönsamt och legat i marknadens intressen vet vi, men är vi beredda att ta konsekvenserna av den här utvecklingen i ett längre perspektiv? Vilka är de politiska målen som gör utarmningen i glesbygd försvarbar? Finns det några eller är det brist på politik och styrning som är grundproblemet?

Om den politiska viljan är att storstäder ska växa och glesbygden dö, varför tillsätts i så fall landsbygdskommittéer med uppdraget att ta fram åtgårder för en levande lands- och glesbygd? Handlar det om att stilla det växande motståndet mot centralism och överförmynderi, eller finns ett ärligt uppsåt med utredandet?

Jag frågar eftersom jag misstänker att kommittéernas arbete blivit ett spel för gallerierna. Jag börjar allt mer tro att de kunniga ledamöter som suttit med i kommittéerna varit gisslan och att det aldrig varit tänkt att resultaten skulle leda till några beslut i regering och riksdag. Att tiga ihjäl landsbygdsfrågor har ju fungerat förut. Utan starka folkliga protester, kanske till och med uppror, kommer inget att hända den här gången heller.

Regeringen säger själv att den ”jobbar för fullt” med en proposition som ska presenteras i vår. Den kommer inte att omfatta alla 75 punkter. Varför ska vi vänta till dess, när vi vet att allt står stilla eftersom det är valår?

Börja med att rensa upp i den byråkratiska djungel som landsbygdens entreprenörer och byagrupper påtvingas och underlätta möjligheterna att låna för företag och nybyggande. Bidragsfusket för resandet i storstäderna beräknas till 2 miljarder, en fjärdedel av den siffran skulle motsvara hela glesbygdspaketet för de 23 kommunerna. Pengarna finns, så sätt igång! Alla beslutsfattare är ju redan överens.