Djurens hjältar på fyra hjul
Under sommaren gör Svenska Djurambulansen, som drivs helt ideellt, flera hundra utryckningar och GFT hängde på under en dag.
Vid en strandkant på Tjörn ligger en hopsjunken svan. Den ser död ut. Felicia Wersén drar ner visiret och smyger närmare – en lång hals fälls ut och näbben skriker till. Svanen reser sig upp på sina stora fötter, springer ut i vattnet och flyter snabbt därifrån.
– Jaha, då blir det till att hämta håven, säger Felicia Wersén som är volontär på Svenska Djurambulansen.
Håven blir flera meter lång när Felicia Wersén skruvar på den. Svanen som hon och kollegan Jeanette Alfredsson ska försöka fånga är långt ute i vattnet. Ena vingen sticker upp från den vita kroppen.
– Vi skulle haft våtdräkter med oss. Jag har aldrig hanterat en svan, det hade varit fint att få göra det i dag, säger Felicia Wersén.
Felicia Wersén är 27 år och studerar till ingenjör inom elektroteknik. I botten är hon undersköterska och arbetar extra i hjärtsjukvården. Sedan mars i år arbetar hon som djurambulansförare.
– Jag gillar djur och ville börja jobba ideellt. Eftersom jag studerar har jag ganska mycket tid över även på vardagar. Svenska Djurambulansen kändes som en bra plattform då jag har arbetat mycket i sjukvården, säger hon
Jeanette Alfredsson, som också står och spanar ut över vattnet, har ännu mindre erfarenhet av svanar än Felicia Wersén. Hon jobbar sitt femte pass på Djurambulansen i dag.
– Det blir svårt att fånga svanen utan båt, säger Jeanette Alfredsson.
Fågeln simmar som vanligt och när den har kommit en bit ut i vattnet börjar den fiska efter mat.
– Den verkar klara sig bra. Antagligen får vi hämta in den i höst för övervintring på Fågelcentralen utanför Kungälv, säger Felicia Wersén.
Om man som privatperson ser ett skadat djur kan man ringa till Svenska Djurambulansen som då rycker ut och kör det till vård vid behov. De har tillstånd att köra igelkottar, harar, fåglar, fladdermöss och ekorrar. En hel del tamdjur körs också, mest hundar och katter. I bilens bakdel finns ett extra säte så att ägaren kan åka med. Under sommaren är fåglar de vanligaste resenärerna i ambulansen.
Jourpassen är ett dygn långa. Den som har haft bilen passet innan har ansvar att se till att nästa förare får bilen klockan 19. Alla förare arbetar ideellt och måste kunna ta minst två pass i månaden. Vissa dagar ringer det hela tiden, medan det ibland dröjer mellan larmen.
– När vi inte rycker ut tvättar vi bilen, ut- och invändigt. Den blir smutsig snabbt. Vi kollar lampor och fyller på med material som saknas. Vi tankar också, minst en gång per pass brukar det bli. Vi får ju sova också, men måste vara beredda på att sticka ut om det kommer ett larm, säger Felicia Wersén samtidigt som hon svarar i den ringande telefonen.
En skadad gråtrutunge har synts till i Masthugget.
– En trut bet av en bit av min hud en gång. Jag tyckte att jag höll fågeln på bra avstånd men så högg den tag i min kind och drog av en bit, jag glömde hur långa halsar de faktiskt har. Så jag får vara lite försiktig nu, säger Felicia Wersén.
På torget utanför Willys simmar truten runt i en fontän. När den får syn på Felicia Wersén hoppar den över kanten och joggar iväg på säkert avstånd. Den stannar till och kräks upp en bit paprika och en godis – som den snabbt slänger i sig igen.
– Den verkar ganska pigg ändå. Kanske har den slagit i huvudet men blivit bättre. Om jag hinner åker jag tillbaka senare och kollar till den igen, säger hon.
I den automatväxlade bilen, som har gått över 40 000 mil, står Djurambulansens swishnummer på en lapp som sitter fast med silvertejp på instrumentbrädan. I en hållare står visitkort. Föreningen går runt på gåvor från privatpersoner och är beroende av sina års- och månadsgivare.
Just nu har Djurambulansen fyra bilar, två i Västra Götaland och två i Stockholmsområdet, men målet är att bli rikstäckande. Den ena bilen i Västra Götaland är alltid i jour, medan den andra ibland står tom.
– Vi arbetar just nu med att rekrytera fler förare till den bilen, säger Camilla Larsson som arbetar på Svenska Djurambulansens kansli.
Felicia Wersén är klädd i gröna arbetsbyxor med många fickor – fyllda med pennor, hårnålar och en ficklampa – och reflexer nertill. Även jackan är grön, med vitt tryck: ett hjärta och texten ”Svenska Djurambulansen” samt jourtelefonnumret. Telefonen ringer igen.
En trött igelkottbebis har hittats i Högsbohöjd. En man har tagit in den och nu behöver den komma till Kottecentralen som rehabiliterar igelkottar och ekorrar.
Den lilla igelkotten spatserar runt i en orange låda. En stor fästing flyter runt i en vattenskål. Felicia Wersén tar på sig handskarna, lyfter upp den taggiga ungen och lägger mjukt ner den bland handdukar i en vit låda. Den trycker genast in sig i ett hörn.
– Det bästa med jobbet är att man får träffa och hjälpa så många djur. De lider precis som vi människor. Många ser skadade djur men har inte möjlighet att köra dem. Vi får vara djurens röst, säger Felicia Wersén.
Men det är inte alltid roligt.
– Jag minns speciellt en duva som hade blivit påkörd av en spårvagn. I telefonen hörde jag att den skrek. Vingen hade slitits av och kroppen var helt öppen. Den fick somna in. Det är hemskt, men samtidigt kan jag tycka att det är skönt att de får somna in fridfullt. Människor håller man vid liv till vilket pris som helst, även om de lider. Ofta får vi också åka ut och hämta döda, påkörda katter för att kolla chip hos polisen. De larmen är inte heller kul att få.
Med igelkotten i lådan ordentligt fastspänd där bak rullar den gula ambulansen ut från parkeringen, på väg mot nästa uppdrag: ännu en igelkott behöver skjuts till rehabiliteringen.
Svenska Djurambulansen i Västra Götaland
Föreningen startades 2008 i Göteborg. Sedan 2012 täcks även Stockholmsområdet.
Cirka 60 volontärer håller ambulanserna i Västra Götaland rullande.
Organisationen har två anställda på riksnivå.
I Västra Götaland har Svenska Djurambulansen cirka 3 300 stödmedlemmar som antingen är årsgivare på 350 kronor per år eller månadsgivare som betalar från 25 kronor per månad.
Antal utryckningar:
Maj: 198
Juni: 240
Juli: 256
I genomsnitt görs 5–10 utryckningar per dygn.